Ikväll har jag kommit fram till hur mycket jag kommer sakna Sofia om hon flyttar till Sthlm i höst. Vi har aldrig haft något sånt där som klass eller lag som hållit oss samman, jag har aldrig varit rädd för att tappa kontakten med henne. Men Sthlm, då är det mer som krävs. Men som vi har pratat om idag med jämna mellanrum, det är nu det gäller. Antingen fortsätter vi drömma, eller så uppfyller vi drömmarna. Det andra alternativet är det som gäller, även för Sofia. Go ahead, vi ses igen ändå. Bara tiden kan utvisa om det blir här, i Sthlm eller Paris?


Annars så har jag alltid varit dålig på en sak, att låta tiden utvisa, att låta saker ske. Jag vill att det ska bli på mitt sätt, jag vill inte vänta på någon eller något. Ovisshet är det värsta jag vet, och det gnager i mitt huvud dagarna i ända. Det gör ont i bröstet och det svider bakom ögonen. En uppgivenhet som känns i maggropen fyller mig, och om jag kunde skulle jag fixa det här med ett fingerknäpp. Men hade jag varit den enda parten i det här så hade detta aldrig ens en gång uppstått. Det enda man kan göra är att underhålla sig, skratta och hoppas på att det man önskar sig klockan 22.22 varje kväll slår in.