Det är svårt att egentligen sätta fingret på vad man känner. Jag har som på slutet kommit fram till att det mesta är inbillning, när det gäller egentligen allt. Varenda sak som dyker upp slutar med att jag tänker "det är bara inbillning ändå". Jag kan bara tänka på någonting jag läste i en Uneståhl-bok i vintras ((mental träning för er som inte hänger med)). Han skrev någonting om att vi själva kan styra alla våra känslor. Jag hade lite halvsvårt för att helt köpa det då, men tänkte ändå att det logiskt sätt borde gå. Nu är det enda jag kan tänka när det gäller känslor att det måste vara inbillning och att man själv kan bestämma vad man vill känna och inte känna. Ändå går det inte riktigt ut i praktiken med tanke på att jag inte kan stoppa mig för att känna vissa saker, i alla fall inte när jag vill stoppa mig. Det kommer senare. 

 When I can't take it, I can't take it no more.
This is what I say, La di da da da, la di da da da...