En konstant upp och nedgång. Det är lika förjävligt varje gång man inser att man sitter där, när man inser att man likförbannat inte kunnat hålla det man lovat sig själv. Jag var så inställd och bestämd, men är det inte så att nånting kommer emellan? Jo, självklart. Men det är inte det värsta, det värsta är mitt jävla sätt att hantera det på. Vad hjälper det att hugga på första tillfälle man får? Fortfarande lika blind, fortfarande medveten om att det ger väl helvette ingenting.

Nu måste jag verkligen ta tag i detta och fara på arbetsförmedlingen imorgon. Det här fungerar inte längre. Om det så ska vara barnflicka i sthlm så får det väl vara så. Arbetslös i Umeå är fan ingen hit! Kunde varit en hit tills vännerna började jobba, pengarna tog slut och hoppet försvann. Nu, nya tag?

I just want to give it all to you
I want to share this with you