i'm so so so sorry.

Ögonen svider, huvudet värker, tankarna snurrar och jag sitter här tyst. Det ekar i rummet, och alla mina tankar som jag försöker slänga bort studsar snabbt tillbaka. Det enda som tröstar mig lite är att, det kunde inte bli värre. Det måste bli bättre nu, för djupare kan jag faktiskt inte falla. Allt ramlar ner över mig på samma gång, varför? Det räcker inte med att falla när man verkligen inte kan och får. När mattan dras undan fötterna på en ska det såkallade stödet också försvinna. Jag faller, faller utan att slå i botten, jag bara fortsätter falla. Snälla någon, säg att det här är botten, jag vill börja klättra. Det finns bara en sak som är värre än själva sanningen, tanken på hur ont det gör att höra. Och även om jag låtsas som att jag är förbi det, så hugger det i hjärtat mer än vad det någonsin gjort. Men ensam är väl stark... Och jag hatar sånt här, men det går inte bara låtsas som att det regnar.

Jag måste säga att jag är ledsen, uppriktigt sagt. Förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0