killen tvärs över lekplatsen.

En gång i tiden hade jag en bror. Då pratar jag inte om mina småsyskon, utan om killen som bodde i huset tvärs över lekparken, killen som var min första kompis och killen som tog hand om mig när jag var liten och blyg. Vi var bästa kompisar, liksom våra föläldrar. Jag tror att han var min första trygghet utanför min familj, och ibland funderar jag över hur det hade varit om jag aldrig blivit umebo. Hade jag fortfarande gått han i hälarna och flåsat han i nacken dagarna i ända? Hade han fortfarande varit den jag sprungit till när saker blev lite för otäcka och jobbiga för att ta själv? Det var kanske bra att jag flyttade, annars hade jag troligen varit hans flickvänners största plåga om det fortsatte i samma anda som det började. Men jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag tänker på honom och faktiskt sakna honom en aning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0