en evighet.

Jag tänker på min pappa. Jag minns stället jag växte upp på, ett lila hus i lilla Lycksele, närmare bestämt Kantarellvägen. En treårig flicka som är helt fascinerad av när hennes pappa röker fisk på kanten av gården. Den där lilla gården som i en liten flickas ögon var stort som ett äventyr. Förväntansfull med ögonen i höjd med pappas knäskålar och blicken i hans händer där den rökta fisken finns. Den lilla stund som tog innan hon fick provsmaka en bit var alldeles för lång. Det var längesen, nästan så längesen att minnet bleknar. Tiden går för snabbt. Och plötsligt känns det overkligt att tänka att en månad känns som en evighet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0