En betungande känsla av sorg har beslagtagit mitt hjärta hela dagen och kan fortfarande inte släppa. Nämen allvarligt skojjat, jag måste nog upp på tenton imorgon och bekämpa den på det bästa sättet som finns, ansträngning. Det kanske går över om jag har tur. Varför är jag en sån överanalyserare? Och så är jag nog lite långsint (jag erkänner), jag kan inte riktigt släppa saker i första taget. Så då biter det mig i hjärnbalken istället, om och om igen tills jag funderar på om jag är skadad. Träna bort tankarna, det är min plan, det brukar fungera.

Nu, en bild på mig och min fina lillebror från stundenten som jag ramlade över precis. Pappa står som vanligt bakom fotot! Men jag lånar bara litegrann.