Jag säger bara: jag har en kompis som precis som jag har dom för tillfället sämsta förutsättningarna för att vilja fortsätta le och skratta. Vore det inte för henne skulle jag nog inte med tanke på omständigheterna kunna sitta här en onsdagsnatt i blåa shorts och skratta inombords ((eller som hon väljer att säga, inomhus)). Vore det innan jag träffade henne så skulle jag förmodligen vrida mig i ältande just nu, men för tillfället, ingenting. Jag kunde inte bry mig mindre. Det är så vi har blivit, det är så vi lever. Vi uppmuntrar varandra att inte bry oss, och tro det eller ej, det hjälper. Det hjälper mot allt! Så fort det går dåligt tar vi ett kliv tillbaka, skrattar åt oss själva och tar nya tag!