Men allt jag kan komma fram till är att, jag kunde inte bry mig mindre

Alltså ibland finns det inte ord, ibland gör det faktiskt inte det. När det är som värst går saker inte lösas verbalt, detta har vi nu bevisat. Det är fruktansvärt, skratt eller gråt eller allt? Men samtidigt måste jag konstigt nog säga att det visar på kärlek. Hur jävligt kan man va mot sina närmaste?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0