För att skippa all censur och för att vara helt ärlig. Nu är jag riktigt less på det här. Jag hade aldrig kunnat le mitt i skiten om det inte vore för en tjej jag känner, det har nog aldrig känts mer påtagligt än nu. Det är så uppenbart att man bryr sig när det sårar mer än vad man vill erkänna för sig själv, och verklighetsflykten blir ett levande faktum.

Man skulle väl kunna säga som så att, sånt händer. Saker försvinner, folk försvinner.