Jag har en tendens att vara kvar i saker för länge. Fastna i gårdagen, ett samtal för några dagar sen eller någon fin stund för några månader sen. Spelar upp det om och om i hjärnan så många gånger att jag tillslut inte tar mig därifrån. Jag tror det är saknad. Om inte, så tror jag att jag skulle vara någon helt annanstans, istället för fast i det som varit. Är det inte typiskt att man ska gräva ner sig i saker som aldrig kommer tillbaka? Men att blicka framåt i ovissheten är så mycket jobbigare än att lägga ner huvudet på kudden av dom där stunderna som varit precis rätt. Dom där stunderna man mer än något annat vill tillbaka till.