Att sluta jobbet, för att sedan direkt bege sig mot rödäng var faktiskt helt otroligt just idag. För vad går inte upp mot att komma in på trombonstråket, bli bjuden på god mat, kaffe, gott sällskap och sedan avsluta med guitarr hero som av någon anledning fick livsglädjen att börja blicka en aning åt mig igen.

Jag ska inte hysha med att allt känns förjävla likgiltigt, tråkigt, och allmänt meningslöst för tillfället. Att hösten och vintern har sådan inverkan på människor är skrämmande och galet. Jag vet inte riktigt hur jag ska motarbeta det, vill vara antagonist mot mörkret och depressionen, men jag följer faktiskt med strömmen, tar kanske till och med täten i vissa fall?