Confessions.

Just nu känner jag mig sådär lagom. Det enda negativa i detta lagom är att det räcker inte gärna för mig. Jag vill ha toppar. Jag vill älska livet och skratta mig igenom dagarna. Men just nu är jag ingenting. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är inte arg, jag är inte nöjd. Jag bara är. Jag är i någon mellanfas, gråton av livet, jag väntar på något bättre. Jag önskar att jag inte gick och väntade, men jag kan inte göra annat än erkänna att det är precis vad jag gör. Väntar jag inte på samtal så väntar jag på sms, väntar jag inte på uppgång så väntar jag på nedgång, väntar jag inte på honom, så väntar jag på henne, väntar jag inte på jobb så väntar jag på pengar.

Och så tänker jag vara kryptisk. Jag skulle om jag hade hjärta och mod vilja tacka vissa för att dom är, ja bara är, efter allt. Och hade jag hjärta och mod skulle jag även vilja skrika på andra. Eller snarare konstatera, att det är svårt att få mig sur eller arg, men när jag väl är där är jag fruktansvärt svårflirtad. Fruktansvärt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0