Imorse vaknade jag. Vred väldigt sakta och försiktigt på mig för att inte riva upp det ihopsydda såret efter nattens operation. Kände mig nästan fortfarande lite groggy. Förberedde mig på arbetet det skulle krävas för att så försiktigt som möjligt sätta mig upp utan att behöva få ont, och då hade jag inte ens börjat fundera på färden till toan. Det var inte förrän jag började leta ärret efter den borttagna blindtarmen som jag förstod att det bara var en dröm.