Det är den där påminnelsen om det omöjliga. Det omöjliga är plötsligt inte bara omöjligt. Nu är det hjärtskärande omöjligt, på inte ett utan flera plan. Jag sitter förtvivlad, nästan i tårar på golvet i mitt rum och vänder och vrider för att få fram en lösning som inte sänker skeppet. 

En röst, allt var som bortblåst med vinden. Det omöjliga försvann, min förtvivlan följde med. Att vakna upp efter det är som att få en högaffel rakt genom lungorna. Jag tömms på luft och alla tårar jag aldrig ens haft väller upp inom mig och bränner bakom ögonen. Att jag två dagar tidigare suttit och faktiskt tyckt att jag var relativt glad igen känns som ett slag i ansiktet. Jag tycker mig minnas att jag för några veckor sedan påstått att "värre än såhär blir det inte", så fel jag hade. Nu vågar jag inte ens uttala mig. Och på den vägen är det..