Jag har aldrig trott att jag skulle komma att bli en sådan morgonmänniska som jag är. Men jag älskar mitt kök på morgonen, med lugnet och morgonkaffet.

Lite sådär lagomt sent ute,

Mer än någonsin önskar jag att Selma låg vid mina fötter, hon är så varm och lugn. Just nu är jag på helspänn, har aldrig varit såhär hispig förut. Slår grannarna armbågen i väggen så flyger jag upp med andan i halsen och letar med telefonen i handen efter genomskinliga människor i långa vita klänningar, redo att ringa Matilda och tvinga henne att komma och livrädda mig. Försöker lugna mig, 4 dagar sen är hon här. Min lilla pärla med blöt nos och tröstande blick.