Det här kan verka som en vanlig tisdag, men jag anar ugglor i mossen. Varje kväll hos mig ser på sätt eller vis likadan ut som den andra. I huset mitt emot, på fjärde våningen ligger en människa antingen naken eller med uppfattningen om att det är shortsväder varje dag på soffan och spretar med benen framför tvn. När jag i vanlig ordning kollar läget ikväll så fångar något mitt intresse. Dom nakna, spretande benen har korsats och klätts med zebratights. Som pricken över i:et så har grabben i lägenheten bredvid överraskande nog släckt lampan redan klockan halv elva till skillnad mot väldigt mycket senare. Jag tror det var detta som påminde mig om att jag glömt ta min medicin ikväll.

Men störst av allt den här tisdagen är att Matilda Jönsson fyller jämnt, 20 år. Grattis darling!!

Jag måste nog säga att jag lite lätt lider av separationsångest, som oftast tar sig uttryck när matilda måste lägga på i telefonen. Men jag tror att jag alltid haft det här inom mig, och som så många gånger förr sitter jag här kämpandes med ångesten. Det är nog anledningen till att jag väntat en månad med att läsa dom sista sidorna i mötley crües bok. Och för varje ord på alla 569 sidorna i boken har jag blivit mer och mer förälskad,
jag är beredd att säga att jag utan minsta tvekan skulle gå med på giftemål med nikki sixx. nu.

Sedan så har jag världens finaste vän, och lite myggbet har ingen dött av, det gjorde jag klart för henne idag.

Jag hade en liten stund idag då jag var ovän med knatten på bilden, men det la sig, som vanligt.
Hon fick en tjurmuskel, och nu är vi kompisar igen.

Förstår inte riktigt hur man klarar sig utan en sådan,

För att bryta av regnet,

Tjoppen är hemma igen, med allt vad det innebär;

Vi låtsas som att det regnar i solskenet och sjunger att fyfan vad vi är bra, och ni är ett år försena!

För ett år sedan satt vi på rödäng med höjda glas och skålade för oss själva och våran student. Glatt ovetande om vad vi hade framför oss. Såhär ett år senare måste jag säga att mycket har hänt, många har passerat, men det känns ändå precis som att det var igår. Jag sjunger på samma låtar, jag älskar samma människor och jag är lika glatt ovetande om min framtid!

Jag vet inte om detta beror på att jag är lillgammal, förbereder mig mentalt inför att på lördag återuppta min roll som mamma eller att jag helt enkelt börjat åldras. Vilket som, så är jag obegipligt upprymd över tanken på att jag har levande blommor på min fönsterbräda, som jag för övrigt införskaffat frivilligt. Att jag dessutom färgmatchat med resterande attiraljer och detaljer i min såkallade lägenhet vet jag inte om jag hyllar eller skräms av.