Tar en klunk oboy, lutar mig tillbaka, sjunger med några rader och inser som så många gånger förr att John Mayer är makalös. Min bästa vän är på andra sidan jordklotet och jag är sex timmar efter, helt förälskad i två bruna ögon, utan någon att ringa och berätta det för.

Och det är väl inte precis någon nyhet att John Mayer är helt otrolig, fabulös var ordet.
Och inte är det väl någon nyhet att bruna ögon är fantastiskt fängslande.

Min sångfågel har precis lämnat mig för två veckor i thailand och jag underhåller mig med att försöka glädja mina medmänniskor.

Separationsångest har förföljt mig som en skugga hela dagen och flåsat mig i nacken. Trots det så har det varit en av dom bästa söndagarna på ett himla bra tag. Vad går inte upp mot Lars, helt on fire, över att vi hört Kjell Höglund, i full färd med att spela upp alla klassiker. Skrattande sitter vi alla tre framför högtalarna och förundras över människan som sjunger att han hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför.

Vardagligt överlycklig, idag sväljer jag att mitt rum ser ut som skit och att lunchen inte mättade alls.
I won't let the sun go down.

Idag lever jag i någon slags mellanvärld där allting är helt perfekt trots alla om och men om allt oväsentligt i omgivningen. Jag har den perfekta playlisten, jag åt precis den godaste maten, jag luktar förjävligt och allt är förbannat bra!

Jag slumrar till, och hör hur min lillasyster lyckligt jollrar samtidigt som hon demonstrerar för mig hur man ska styra en barnvagn. Vi står på en gräsmatta vid en sjö, i alldeles perfekt augustisol. Det enda som går att klandra är att det inte är min bästa kompis, utan någon i sammanhanget, alltså livet, helt irrelevant person, som svarar i andra änden när jag ostoppbart berättar om hur fina småsyskon jag har. I samma stund som jag vaknar till igen slår tanken mig än en gång att jag fortfarande inte riktigt förstår att jag är den som bär ansvaret för att min lillasyster försummas möjligheten till en värdig kontakt med sin storasyster, och framförallt min egen chans till kontaken jag vill ha med mina småsyskon. Med sanningen i vitögat somnar jag ikväll med min lillasyster och hennes barnvagn på hornhinnan.

15 mars är idag. Detta hände den 15 februari. En månad sedan med andra ord.

Att blicka framåt istället för bakåt är inte min starkaste sida. Vindar vänder, människor försvinner, känslor förändras. Att acceptera det är kanske en av de svåraste sakerna i livet att lära sig kan jag tycka. Därför är det kanske just det jag måste utsättas för, om och om igen, endast för att lära mitt egotrippade sinne att jag inte kan styra mer än mig själv.

Jag saknar Gran Canaria med allt vad det innebär. Först och främst innebär det dessa två, på en strand, i en trapp, i en bar, på en balkong. Och ikväll skrattar jag åt när brandlarmet gick sista natten. "Ska vi skrika fire?" Vi hade ju trots allt läst föreskifterna som satt upptejpad på våran dörr.

Sår upp ögonen för att inse att bussen går 6 minuter senare. Godmorgon mössa, gårdagens smink och redan använda kläder. Med andan i halsgropen och halsduken på snedden pressade jag fram ett godmorgon till busschauffören som till min överraskning endast blev ett kråkliknande stön. Resten av tiden fram till första fikarasten blev en evig väntan på morgonchocken på radion, som jag missade mitt i hetsen inne på willys eftersom jag dagen till ära var tvungen att köpa matlåda då min självklart blev stulen igår.

 Det finns så mycket att tänka, men alldeles precis ingenting att säga. Och kanske är det lika bra, för när allt kommer omkring så är det bara jag som borde behöva höra mina maniskt upprepande mantran som färgar min tillvaro. Men sålänge jag skrattar med mina arbetskompisar, äter mackor med mina vänner och reser umeå runt med mitt månadskort så byter mantrat melodi till något i mina ögon ganska vackert.

Henok Achido, MGMT och Kid Cudi sjunger som för att övertala mig om att det visst är maj igen och under alla omständigheter så tror jag nästan på det. Det känns så bekant, nästan som om vi kände varandra. Nästan som om jag sitter i en fin bil påväg till balen, nästan som om jag spelar brännboll när jag egentligen borde plugga. Nästan, men ändå inte riktigt.

Jag skulle kunna gifta mig med Johnny Depp, oavsett väder och kläder. Nu vet ni.

Har jag sagt det? Jag har bytt ut kepsskärmen på subway mot hårnät på apoteket. Det är cool.

Elton John, photoshop och vårlängtan! Bara matilda kan bli frisk, inklusive jag själv, så kommer livet bli underbart! Jag får en flashback från förra året, innan hon lämnade mig för Gran Canaria. En svag ångest inför två veckor utan henne, men när hon kom tillbaka kom våren. Hon kommer med solsken. Åk ifrån mig Matilda, gör det, för det betyder vår och jag är så förbannat taggad!