När jag inte vill fokusera på något nödvändigt, så vänder jag all min uppmärksamhet åt saknaden av min älskling. Hon är på vildmarksläger i norr på obestämd framtid och jag känner ständigt att något saknas mig. Det är hon, med glimten i ögat. Jag smider planer på hur jag ska kunna få tid att ha henne här hos mig igen. Jag saknar någon att sparka på i sömnen, någon att gå i höstmörkret med, och någon att kramas med framför skärgårdsdoktorn. Men mest av allt saknar jag nog någon som bär runt på grisen som nuförtiden ligger livlös här på mattan. Vi hade ett så perfekt liv. Jag, selma och grisen. Vi var ett drömlag.