Filmen, som för övrigt är en barnfilm, har rullat fem gånger om idag. Jag kan för tillfället identifiera mig med min liksom röriga och förfallande lägenhet. Det känns egentligen ganska skönt att lämna den om tre veckor. Lämna balkongen med utsikten över gubbe, och det känslosvall som överöser mig varenda gång jag blickar ut över den. Packa ner selmas gris som fortfarande står med trynet i matskålen, rulla ihop köksmattan som ändå aldrig går att dammsuga ren, och låsa dörren om alla stunder som blivit minnen här. Jag får helt enkelt släppa taget.