Tanken är som en liten planet som gör sitt varv runt solen. En gång varje varv passerar planeten mitt medvetande. Hur stor cirkeln är varierar lite, men det tar ungefär i snitt en halvtimme för tanken att avverka ett varv. Ingenting i jämförelse med universums proportioner och för den delen, relevans. Ändå verkar tanken för mig vara av större karaktär än universum. Jag tror jag har tappat perspektivet lite.

Efter ett år i egen lägenhet känns det mer som en vana än lyx att bo ensam. Jag minns hur jag låste upp dörren till min förra lägenhet varje dag för att kasta mig in i atmosfären av ren lycka över att kunna bestämma över min omgivning helt själv. Nu har upprymdheten lagt sig och jag bråkar med låset varje eftermiddag när jag kommer hem för att sedan irriteras över lufttrycket som gör det svårt att faktiskt få upp dörren.
Men ibland påminns jag om hur mycket jag älskar min lägenhet, min frizon. Som i tisdags när Jennifer stängde ytterdörren och lämnade mig själv (som i och för sig inte var anledningen till lyckan), då jag tog ett djupt andetag och kände mig hemma.