Det är någonting i den här luften, sensommar eller tidig höst-luften. Jag älskar sommaren och skulle göra allt för att den varade för evigt. Men det är någonting i luften. Det för mig tillbaka till gamla minnen. Minnen som, när dom är sådär efterkonstruerade som dom alltid tillslut blir, är fina. Också detta behov av att i någon form uttrycka alla känslor som forsar över mig i samma takt som höstluften. Men det finns inte ord, bara en liten klump i magen som växlar mellan att vara sådär efterkonstruerat fin och att vara lika jobbig som den en gång faktiskt var. Men det är något oerhört fint med det ändå. Att känna att man känner.