Min morgon var sådär perfekt stillsam och välkomnande, som om den öppnade dörren för en så perfekt dag som det är möjligt att kunna bli trots att det är måndag. Nyheterna var lagomt tilltalande, kaffet var lagomt varmt och bussresan inte alltför skakig. Till och med morgonmötet på jobbet var oklanderligt, måndagsångesten var inte alls påträngande. Efter morgonmötet klämde jag mig i vanlig ordning in i det egentligen för trånga utrymmet där vi alla klär oss i dom inte speciellt karismatiska renrumskläderna. En tant börjar då direkt med att påpeka vilken hemsk vecka det kommer bli. Det är tydligen för många möten, för lite extrapersonal och vi kommer troligtvis ligga efter i produktionen redan i eftermiddag. Och så var ångesten på sin vanliga plats. Jag älskar den positiva andan dessa glada damer för med sig.