När man vill skrika, hoppa, gråta, sjunga, skratta, slå och springa samtidigt så önskar jag att jag vore musiker. Det känns som att det vore det perfekta sättet att få ut känslor utan namn. Min genväg brukar vara träning, men när energin inte finns då? När klockan är halv ett på natten och spåret jag vill springa är bäcksvart? Man ska väl sluta med att knyta ihop säcken och få fram en poäng.
Men nej, poängen är tröstlösheten i att inte veta varken ut eller in.

Det här händer varje år, bara lite tidigare 2012 än vanligt. En nostalgivåg sveper över mig och får mig att tappa balansen. Ikväll kom den och slog mig i ansiktet. Varför ska det vara så förbannat svårt att glömma? En vän sa för längesen till mig att det bara blir roligare med åren. Jag tänker ofta på det men har när denna våg kommer över mig så fruktansvärt svårt att tro på det. Det som knockar mig ikväll är att när jag väl har det som en gång var så önskvärt så vill jag inte längre ha det. Ändå är det just det som håller mig kvar, minnet av hur det kändes då. Det här med att släppa taget. Hur ska jag någonsin lära mig att acceptera att saker förändras, och så även jag?

Igårkväll pratade jag och Matilda om musikguiden i p3. Tror det var grabbarna i Mando diao som spelade låtar som "vi kunde ha blivit gjorda till", som dom uttryckte det. Matilda kläcker så fort hon förstår poängen ur sig;

- Då skulle du fötts i kiss!!
........ Jag menar till kiss, blivit gjord till Kiss.