När man vill skrika, hoppa, gråta, sjunga, skratta, slå och springa samtidigt så önskar jag att jag vore musiker. Det känns som att det vore det perfekta sättet att få ut känslor utan namn. Min genväg brukar vara träning, men när energin inte finns då? När klockan är halv ett på natten och spåret jag vill springa är bäcksvart? Man ska väl sluta med att knyta ihop säcken och få fram en poäng.
Men nej, poängen är tröstlösheten i att inte veta varken ut eller in.