Om än jag inte har kunnat följa musikhjälpen precis lika slaviskt i år som tidigare på grund av omständigheterna, så har jag sett och hört så mycket jag kan. Och precis som varje år så känns det som ett hål i bröstet när det är slut, lite som att verkligheten inte är densamma. När Jason klev in i buren, som jag väntat på ska hända hela veckan, låg jag ju självklart och sov. Men i efterhand grät jag en skvätt på svtplay över vilken otroligt fin människa han är, och med detsamma kastas jag in i den årliga efter-musikhjälpen-deppen. Jag vet inte om jag borde skämmas över min obeskrivliga kärlek till denna man, men Jason Diakite är verkligen en någon som skänker så mycket kärlek till Sverige. Alla hattar av för hans engagemang i så mycket. Vi skulle må bra av fler som honom. Empati på högsta pallen.