Det är såna här dagar som inte känns sådär jämnjävliga utan maten är god, läxorna bockas av och bussarna kommer med jämna intervaller som jag påminns om hur fruktansvärt glad jag är över att jag flyttat till detta land. Och detta trots att Isabelle sitter bredvid mig och biter mig i armen, eller kanske just därför!

 

Isabelle har en egendomlig förmåga att både förpesta dagen och skänka den dess mening på samma gång. Så detta inlägg tillägnar jag den tjej som gör varenda dag värd sin motgång.

 

 

 

Jag är förvånansvärt bra på att i tanken vara överallt annars än i skolboken jag stirrer ner i. För vad är egentligen noun clauses och fotografins historia när man kan filosofera över hur man för sig, rör sig och allt annat som hör vardagen till utom själva meningen med den. Nu är det ju ändå helg och jag har en dator igen tänker jag och låter tankarna vandra sin egen väg.

 

Därför bjuder jag på några av dom få bilderna jag har från vår resa till San Francisco innan skolan började och livet endast gick ut på att fylla dagarna med någonting. Jag skulle, baserat på tre dagar där, utan att tveka kunna tänka mig att bo i den staden. Fruktansvärt fint.

 

Jag tror egentligen att det började för lite mer än ett år sedan, när avsaknaden av någon slags närvaro i själva närvaron ännu en gång gjorde sig påmind. Jag vill minnas att jag skrev att det är i kris någonting nytt uppstår. Jag visste egentligen inte då vad detta någonting nytt var. Det enda jag visste var att mitt liv var inte tänkt att se ut som det då gjorde. Det blev extra tydligt för mig att någonting måste hända, den där kvällen då jag satt på balkongen i så pass många timmar att kvällen övergick till natt och reflekterade över varför jag lägger min lycka i andras händer.

 

Med facit i hand så förstår jag att även om tanken funnits så länge hos mig så var det på balkongen det startade på riktigt. Jag trodde aldrig att jag lite mer än ett år senare skulle sitta i Los Angeles och kalla det mitt hem. Än mindre kunde jag tro att jag skulle sitta och beklaga mig över hur mycket läxor jag har. Herregud Emelie, skulle jag då sagt, du sitter i alla fall inte med tårar i ögonen på en mörk balkong och fryser för att det ändå känns bättre än att gå in igen.

 

Detta måste jag påminna mig om varenda gång jag vill slita av mig håret för att jag har ofattbart mycket läxor. Detta måste jag tänka på varenda gång jag känner tårarna bränna bakom ögonen för att jag ännu en gång inte kan ringa min bästa vän och höra hennes självklara respons som bara hon kan ge, när jag som mest behöver det. Livet kunde bara inte fortsätta som vanligt.