Jag tycker egentligen inte att födelsedagar är så speciella, det är dagar som precis alla andra i raden. Att fylla år på andra sidan atlanten är väl inte så annorlunda jämfört med hemma, men ändå saknar jag lite den här grejen med att bjuda släkt och vänner på fika. Det hör liksom till att mormor kommer och hälsar på när jag fyller år, så har det alltid vart sen jag var liten. Minns speciellt när jag fyllde kanske 9 år. Det regnade och det var jag lite bitter över (så bitter man som 9åring kan vara), men jag cyklade allt vad jag bara orkade hem och hoppade in genom dörren för att jag visste att mormor var där. Jag fick en sköldpadda, med små sköldpaddsungar i magen, och beiga mjukisbyxor som jag använde ända till den dagen mamma skämdes över att jag valde att bära så slitna byxor på kalas. Men med 56 dagar kvar till hemresa känns det ändå okej, och jag firar i ensamhet med fryspizza och finn crisp.

Om 56 dagar och fyra flyg står jag på norrländsk mark igen!

 

Såhär fin är ändå min dag på min gata!