Jag pratar oftast väldigt lite, men tänker alldeles för mycket. Inte när det kommer till nonsens, där kan jag prata i evigheter. Men när det kommer till saker som bör sägas. Därför är det ofta som att det ligger kvar hos mig istället, och jag kan inte vara sådär fjäderlätt lycklig som jag kanske annars skulle vara. Jag tror att det är därför jag saknar min bästa vän som mest, för hos henne kan jag ventilera allt allt allt. Efter denna ventilation känns allt lättare, och jag säger oftast hejdå lite lättare i sinnet än innan. Det behövs liksom någon som kan instämma i allt och som man tillsammans med kan vara överens om att det jävliga är jävligt, och det bra är toppen! När jag kommer hem ska jag ventilera ut detta året och flyga genom sommaren!