För en vecka sen ungefär vaknade jag upp av en jordbävning. Jag trodde först att jag blivit sinnessjuk, men återfick så småningom perspektivet. När varenda svensk och inte en enda amerikan pratade om jordbävningen så förstår jag att den inte var så stor i deras ögon, men tillräckligt för att skrämma slag på hela vår lägenhet och varenda svensk jag pratat med.

 

Utöver jordbävningar och inbillade såna ligger allt fokus på vårens kurser. Tar en klass i ljussättning i studio och detta är helt nytt för mig och suger därför också all energi ur min kropp. Det är bra att lära sig och säkerligen väldigt kul när man börjar behärska det, men just nu känns det som att vandra i blindo. Och vad önskar jag mig då? En bil med privat chaufför varje skoldag då denna kurs innebär en himmelens massa släpande på saker i omaka former och storlekar fram och tillbaka då skåpet vi tilldelats i skolan knappt rymmer en nagelsax i jämförelse. Men detta är en bagatell i sammanhanget, om 4 veckor kommer mamma och morbror hit, om 8 veckor Kajsa och Annalotta och om 13 veckor åker jag hem! Denna vår kommer springa ifrån mig, bäst att försöka hålla tempot.

Har precis spenderat ett dygn i Las Vegas där jag mötte upp Chris hemifrån. Nu är mina känslor överallt och ingenstans igen, precis som när jag åkte från Umeå i somras. Det går liksom inte ta på dom, det enda jag är övertygad om är att längtan hem blir än mer påtaglig. Att livet där hemma fortfarande pågår trots att jag är här. Det är så fruktansvärt skönt att träffa någon hemifrån igen, någon som känt en länge och väl, som vet hur man fungerar och agerar. Allt faller sig naturligt trots att det gått åtta månader sen vi sågs och jag har inte känt mig så hemma första dygnet i en främmande stad någonsin.