Har precis spenderat ett dygn i Las Vegas där jag mötte upp Chris hemifrån. Nu är mina känslor överallt och ingenstans igen, precis som när jag åkte från Umeå i somras. Det går liksom inte ta på dom, det enda jag är övertygad om är att längtan hem blir än mer påtaglig. Att livet där hemma fortfarande pågår trots att jag är här. Det är så fruktansvärt skönt att träffa någon hemifrån igen, någon som känt en länge och väl, som vet hur man fungerar och agerar. Allt faller sig naturligt trots att det gått åtta månader sen vi sågs och jag har inte känt mig så hemma första dygnet i en främmande stad någonsin.