Att vakna på morgonen, blicken i taket, och inte vilja gå upp och göra dagen. Att bara vilja somna om. Somna om och vakna upp en dag då allt känns bra igen. Det enda som kan ändra på känslan är tid. Det är en plåga att jobba med tiden som enda lösning. Jag vill alltid gå in och dra i små trådar som ändrar på helheten. När inget går att ändra på, det enda som finns att göra är att ändå kliva upp och göra dagen fast det känns som det sista man vill. Varje rörelse saknar liksom liv, stegen bort till toadörren är knappt steg, sättet att öppna köksluckorna på värker nästan i armarna. Minuterna eller timmarna på morgonen när det där taket bländar mig med sin kritvita nyans, den vita nyans som skriker liv, det liv som saknas i mina ögon.

Jag vill känna vilja igen.