Fem månader.

Med endast två veckor kvar i skolan innan jullov är det som ett en bomb ligger och tickar i magen på mig, den bara väntar på att få explodera i frihet. Det känns overkligt att det var snart fem månader sedan jag lämnade Umeå. På samma gång känns det som att jag varit här så mycket längre, som att jag känt människorna omkring mig så mycket längre. Det är konstigt hur saker och ting blir ens vardag utan att man knappt funderar över det. Så, jag tänkte försöka sammanfatta min vardag på något sånär begripligt sätt, för det har jag faktiskt inte gjort.
 
Jag vaknar på morgonen, precis som hemma, ingen sovmorgon. Cyklar till bussen som tar mig till skolan, där jag hänger olika länge beroende på dag. Jag tar många roliga kurser, några mindre roliga, precis som det ska vara. Jämfört med mitt jobb hemma så är skolan mycket mer utmanande, man tvingas hela tiden ta ansvar och lägga ner sin själ i allt. Men det var precis därför jag sökte mig bort från dosen. Jag visste kanske inte hur jobbigt jag skulle tycka att det var, men samtidigt så gör jag det för min egen skull och inte för någon chef. Det låter klyshigt, men jag har på vägen lärt mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar som jag aldrig skulle kunna göra på hemmaplan. Det största den här resan har lärt mig är att behålla lugnet oavsett om man inte har koll på saker runt omkring, saker löser sig. Det löser jag, ingen annan, utan jag. Med tiden. En sak i taget löser helheten.
 
Och, en bild från mörkrummet jag spenderar en hel del tid i. Fast här upplyst då.
 
 

Grattis till min fina.

Jag minns en födelsedag för några år sedan. Mamma hade jobb i Övik och kunde inte vara hemma när jag fyllde år. Egentligen så gjorde det mig inte så mycket, men något som var så himla fint var att Jennifer kom över med en hembakad tårta och hängde hos mig hela kvällen. Jag minns att vi sjöng Mr.big halva kvällen och skrattade åt det resten av halvan. Precis som det alltid vart med oss, vi hänger upp oss på en sak och kan prata om det en hel kväll. En dag i våras var det Ola i Wermland forever. Idag är det i alla fall hon som fyller år, och jag som inte kan vara hemma. Jag vet att hon har andra som är där med henne, men jag önskar ändå så himla mycket att jag hade kunnat vara med.
 
 
 
 
 

ilskan personifierad.

På tal om utelåsningen för några veckor sedan. På tal om att Isabelle var arg som en oxe. Jag tänkte visa hur denna ilska yttrar sig, och hur jag och Caroline försöker hantera den.
Jag ger er ; Hissdramat.

 
 
 
 
 

livets orättvisa.

Jag kan inte komma på ett enda värdigt sätt att på något sätt yttra mig just nu. Allt är bara så jäkla fel. Hela världen vänds upp och ner när vissa inte längre får vara med. Livet ställs på sin spets. Mina tidigare tankar om att hela världen hänger på mina finals om två veckor känns så vidriga när det finns saker som är så himla mycket större. Det blir så påtagligt och skrämmande att livet är så skört, och det faktum att det verkligen inte är rättvist. Jag hittar inte ett enda passande ord för detta, men ikväll går alla mina tankar till dig som har lämnat. Det borde inte vart dig vi säger vila i frid till, inte än.

Stress och press.

Okej, jag känner att röran i mitt huvud kräver lite utredning just nu. Men en obrukbar telefon hela dagen, och knappa tre veckor kvar till finals i princip alla kurser så är jag i position att vilja slita håret av mig. Och helst inte bara håret utan även själva skalpen. Jag försöker att intala mig själv att det är så fruktansvärt roligt att plugga för att jag ska få den energin som behövs, men med teknikstrul, problem med att få hem saker man beställt som behövs till kurserna, tidspress och alldeles för höga krav så blir det övermäktigt. Jag vill helst bara lägga mig ner och ge upp. Nu finns dock inte utrymme för att ge upp, så det är bara sätta sig upp igen och ge sig fan på att klara detta. Hur jag ska lyckas klara detta är en annan fråga, men det hinner jag inte tänka på nu. Det får helt enkelt falla på sin plats under tiden. 

Vredesutbrott

Alltså allvarligt talat, jag känner ingen som är dummare än jag. Så känns det i alla fall. Jag uppdaterar min telefon och ska då även välja ett lösenord till skärmlåset, vilket jag också gör. "Inte samma som till mitt bankkort, det är inte så smart" tänker jag och väljer en helt ny. Sparar, och i samma stund har jag glömt vad jag valt. Så här sitter jag nu, med en låst telefon och en vrede som är större än Katlas i bröderna Lejonhjärta. Tur att jag i vart fall redan ställt larmet till imorgon tänker jag, då jag inte kan ändra det så lär jag även bli väckt kl 06.45 hela helgen..

En kväll hos el pollo chicken

Förutom att vi är en man kort här så är detta nog det närmaste jag kan komma att visa en typisk middag i vår lägenhet. Ja, med undantaget att vi oftast inte lagar mat tillsammans. Men när vi gör, så ser det ut något i stil med detta. Min familj.
 
 

Original Video - More videos at TinyPic

i uteliggarnas hörn.

Medan jag väntade på Issa idag utanför Ralphs hade jag köpt en kaka. Så jag satte mig i ett hörn där vi alltid ställer våra cyklar, detta hörn råkar också vara det hörn där alla uteliggare valt att hänga. I vart fall så öppnar jag kakförpackningen, vilket för övrigt är en sån där kaka som man egentligen vet att man inte ska äta men gör det ändå. Innehåller troligen inte ens spår av naturliga ämnen. Förbi spatserar en välkammad man, precis när jag tryckt in halva kakan i käften så säger han "hi how are you?". Jag försöker få fram något i stil med "fine" men liknar troligen mest en grimascherande hamster i hamstrande stund. Så jag försöker istället le åt honom, fortfarande likt en hamster. Han fortsätter gå men stannar tillslut och vänder sig om "are you okay?". I uteliggarnas hörn fick jag kvittot på att nej, där är det inte okej att sitta direkt på gatan och trycka i sig skräpkakor som om det vore den sista måltiden. "Mhmm..." och ett snett leende lyckades jag grina fram i vart fall.

Rörigt.

Något jag märkt tydligare nu på senaste än kanske någonsin är hur mycket lugn jag besitter. Vissa saker som händer här påverkar mig inte ens i närheten av lika mycket som mindre saker skulle gjort på hemmaplan. Eller det påverkar mig nog i princip lika mycket, men jag har en helt annan distans till det här. Detta trots att man skulle kunna tro att när det är så mycket förändring runt mig så skulle minsta lilla kunna rubba det sköra korthuset. Men det är kanske så att ju fler tankar som slåss om min uppmärksamhet, ju mindre vikt hinner jag lägga vid var och en. Det är precis som att när min omgivning är rörig så måste jag omedvetet kompensera upp det med ett inre lugn och när min omgivning är lugn så är mitt inre på helspänn. 

taxen.

Herregud vad påtagligt det blir att man faktiskt inte är "hemma" när man här träffat folk hemifrån. Jag åkte iväg till några gamla vänner från Umeå i helgen, och på två sekunder kändes det som att jag inte längre befann mig i Californien utan i Umeå. Som att allt var som det skulle, så som det vart. Precis som en liten paus från allt som verkligen inte är som hemma här. Bitarna föll på plats, precis som när jag skypade med släkten i lördags. När morfar höll med om att han skulle starta en blogg och mormor berättade att de i sedvanlig ordning ätit älgkött till middag. Såklart. Jag börjar sakta men säkert inse att det blir ingen vanlig jul i år. Det blir inget älgkött och ingen tax som står med trynet i leverpastejen på köksbordet.
 
Taxen, som jag saknar så att det skär i hjärtat varenda gång jag tänker på. 
 
 

Vi åker inte utan nyckel igen.

Gårkvällen blev inte exakt som vi hade tänkt oss. Vi förberedde oss på en utekväll i vanlig ordning med allt vad det innebär. Vi kom hem klockan tre, lagomt upprymda över att få sova i våra sängar. Så blev det inte. Utelåsta, med två av våra roomies totaldäckade inne i lägenheten som inte hörde hur vi i tre timmar konstant ringde på dörrklockan och deras telefoner i ett. Har jag sagt att det är rätt kallt i Los Angeles på natten denna årstid? Här skulle svordomsvisan sitta på sin plats. Efter två timmars häckande i hissen, en skogstokig Isabelle och en sväng på mc donalds för nödproviant lyckades vi få tag på en vakt som hade nyckel till trapphuset. För en gångs skull var jag glad över att någon glömt låsa lägenhetsdörren. Tre timmar senare kunde sängen inte kännas skönare. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mannen med kråkan.

Vid ett rödljus påväg hem från skolan idag studerade jag en man i en blå audi utanför bussen. Endast baserat på ålder, klädval och bilmodell antog jag att det var en familjefar. Det som krockade med min första uppfattning av honom var hur han fiskade ut en kråka ur näsan på sig själv och sedan omsorgsfullt rullade den mellan fingrarna fram och tillbaka under hela tiden bilkön stod still. Han liksom nogrannt studerade den och såg ut att fundera över vad han skulle göra av den utan att komma fram till någon lösning. Jag funderade mest över om tanken aldrig slog honom att någon på den fullt trafikerade vägen kunde se den kostymklädde mannens arbete med kråkan. Jag såg aldrig hur han löste faktumet att han tillslut skulle bli tvungen att lägga händerna på ratten.

att börja från noll.

Ibland blir det extra tydligt för mig hur otroligt skönt det faktiskt är att ha flyttat ifrån allt som räknades som mitt liv och lämnat det där hemma. Självklart saknar jag ständigt mina nära och kära och den okomplicerade relationen man endast har med människor som man känt så länge och väl.
Men det finns något så fint med att börja om på nytt, med människor som inte kan min historia och inte påverkats av vänners vänner som redan har en uppfattning om mig. Det är en av få gånger man får möjligheten att från tomt ark få visa vem man faktiskt är, i nuet. Egentligen handlar det inte om andra utan om lärdomen man får om sig själv när allt faktiskt bara handlar om dig själv i nuet och inte vad andra säger till dig, om dig.
 
 

Klassiskt.

Eftersom att gårdagens uppstyrning av fotografering litegrann gick i stöpet så bönade och bad jag på mina bara knän tills jag fick Carro att göra om samma procedur idag. Till min glädje, för idag blev dom precis som jag hade tänkt mig igår. Glädjen som uppstår när ens vision tillslut fastnar på bild. Mission complete. Det är någonting alldeles speciellt med fönsterljus.
 
 

Black and white

Beordrade Caroline att sminka upp sig med läppstift och puffa till håret, för idag skulle jag fota klassiska porträtt på henne. Spektaklet slutade med att solen nästan hade gått ner och vi fick hetsfotografera på balkongen istället för inomhus. Hur som så tycker jag att resultatet med den digitala kameran blev fina, hoppas med hela mitt hjärta att bilderna med den analoga ser hyffsat likadana ut. Spänningen med analogt är att man inte har en jävla aning om resultatet förrän man framkallat dom.
 
 

Snöar in.

Jag vet inte vad det är som framkallar det, för i så fall hade jag gjort det konstant, men jag är nu inne i en sådan period då jag helt snöar in på foto. Det enda jag tänker på är att jag vill ut och fota, jag vill fota allt. Det är möjligt att det är alla foton vi får se på lektionerna, vissa är så fantastiska att jag vill hoppa upp ur stolen och göra en liten dans till dess ära. Att jag absolut inte hinner med att fota så mycket är kanske en bidragande orsak till att jag blir ännu mer sugen, men likså frustrerande. Imorgon ska jag i alla fall unna mig själv lite kvalitetstid med kameran. Och lite skolarbete. Punkt.
 
 

med andan i halsen.

Livet är lustigt, det går upp och ner i så tvära kast att man ibland tappar andan. Hela denna vecka har varit som en lång inandning i väntan på helg. När man har så mycket i skolan som dessa dagar är det svårt att se ett slut. Om än det är foto jag läser så är det verkligen inte roligt när tiden inte räcker till. Men så kommer dom där stunderna som tar ner en på jorden och påminner en om hur bra allting är. I onsdags var vi på third street i Santa monica och fotade med klassen. I morgonsolen med kameran i handen var det omöjligt att inte andas ut och njuta av varenda sekund. Alla tankar på hur mycket plugg jag hade framför mig försvann och som så många gånger här insåg jag hur fint livet faktiskt är.
 
 
 

Infinity.

Som en strykrädd hund känner jag mig inför tanken på nålar av alla dess slag, och har så känt sen begynnelsen. Detta till trots har jag efter att gått runt alldeles för många år med tanken tagit tag i saken och varit hos tatueraren. Äntligen har jag min tanke på armen, och nu kommer det alltid vara vi. En ständig påminnelse till mig själv när än jag behöver det, att ingenting är konstant. Det känns så självklart när jag tittar på den, som om vi alltid känt varandra. Vi hör ihop, jag och infinity-symbolen.
 
 
 

vänskap.

Jag har troligen den finaste vän man kan ha, utan att på något sätt överdriva. Detta blir om möjligt mer uppenbart när jag flyttat så långt ifrån henne man kan komma. Små vardagliga saker som inte längre är möjliga ekar med sin frånvaro varenda jäkla dag. Att inte kunna ringa var och varannan timme, att inte kunna springa över och bli bjuden på te och en omgång skip-bo eller bara vetskapen att när än det skiter sig så skrattar hon med mig. För det är nog något av det jag saknar mest, våran väl utarbetade metod att hantera livsöden av alla dess slag.
 
Att hon nu ska sälja sin lägenhet som är bortskämt nära min känns sorgligt som få andra saker. Vetskapen att den troligen bästa eran i livet har passerat får ögonen att dränkas på mig. Jag har inte ens reflekterat över hur fint det är att vi varit grannar dom senaste åren. Det har varit en självklarhet såsom allt annat i ens vardag.
 
Men något som är finare än denna era är att jag vet att oavsett om det är flera hundra mil mellan oss eller femtio meter så finns hon fortfarande där som vanligt. Hon bör få all den cred hon är värd, för det finns fan inget finare för mig än vänskap som denna.
 
 

Original Video - More videos at TinyPic

pluggfritt

Efter en vecka med ingenting annat än plugg tänker jag bryta av med en rejäl helg som inkluderar ingenting annat i pluggväg än fotograferingar. Och det kan jag utan att klaga leva med.
Vi börjar med en brunch med tjejerna!
 
Bilden visar annan brunch, annan helg, med endast en av tjejerna, och Venice då.
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0