Jul i all ära, men efter en natt på posten följt av 7 timmar på stan i julklappsjakt så är julafton det minst attraktiva i mina ögon och sömn det mest efterlängtade. Julkort och julklappar ger mig hjärtklappning. Mina fötter känns som två uppblåsta påsar redo att sprängas, mina ögon som två blodsprängda tefat och mitt huvud som en vattenballong balanserande på en tändsticka. Jag vill inte ens tänka på min nacke efter 3 timmar bil till vilhelmina. Trots detta så får jag inte stopp på det konstanta rabblandet; 912 vilhelmina, 913 holmsund, 914 nordmaling, 936 boliden (nej just det, backpost), 915 robertsfors, 916 bjurholm... osv.. Jag kan inte längre hålla humöret uppe, fosterställning på systers golv fick bli slutet. Jag slänger in handduken. Sömn går före allt. Allt.