Det är en märklig känsla att överväldigas av lätthet mitt i den storm av känslor som uppstår vid en sorts förlust. Den här gången är det mest tron på dom människor som kändes mest genuint ärliga som jag tappade bort när dom bevisade motsatsen. Varje gång jag svävar iväg i tankar idag så är jag ärligt ledsen över att inte veta om min uppfattning om allt som i mina ögon varit äkta bara varit inbillning, samtidigt så är jag lättad över att jag slipper fundera en sekund till över det här igen.

Det här med nya vanor är väl inget vi blev direkt experter på, man är ganska bekväm i en vanlig fredag, i ett vanligt sällskap. Och denna morgon var lagfoto uppenbarligen något av hög prioritet!

Tiden går snabbare än man tror. Jag hade tänkt mig något annat, men tidsbristen lämnar endast utrymme åt ett handskrivet meddelande från isabelle (som insisterade på att dom aldrig skulle förstå bara engelska. Och ja, det sista tyckte hon dock skulle gå fethem.) till städerskorna på hotellet och några mynt vi tyckte dom förtjänade, trots usel städning.

Eftersom det är min sista lediga vecka på i alla fall ett halvår så lyxar vi till vardagen lite extra. Och tanken slog mig idag, som boken heter, varför mår vi så dåligt fast vi har det så bra? Nu får det fan räcka, livet leker!

På Gran Canaria satt vi och pratade om att det är roligt med nytt. Att när vi kommer hem igen ska vi bryta våra vanor och sluta gå i samma spår hela tiden. Men satan, det är samma sak varje fredag, varje helg och varje dag i Umeå. Det finns inte en trend som inte går att bryta, det finns inte en vana som är omöjlig att sluta med. När man är i behov av förändring för att tänka positivt så är det en råtthåla vi bor i. Jag vet inte vad jag ska göra för att trotsa. Ska börja med att greppa tandborsten med vänster hand och gå på biblioteket istället för mc donalds. 

 

Det är dagar som denna som får mig att tycka att det är lite tråkigt att jag endast har en vecka kvar av arbetslösa dagar. Bra dagar som man inte vill ska ta slut. Den har som rullat på till melodin av Jack Johnson - making banana panncakes, och vi har sjungit med!

Eftersom vi tack vare Isabelle nuförtiden går och lägger oss senast tolv och går upp vid åtta så har man gott om tid att styra upp gemensam lunch. Dagens blir blåbärspannkaka hos Matilda. Jag spelar juli-listan på spotify och tänker på rödäng och glada dagar!

Och här är matilda en kväll för sisådär en vecka sedan på balkongen.

Dagligen sitter jag och påminner inte bara mig själv utan även min omgivning om att snart är det mars, och det betyder att det bara är en månad till april, vilket betyder att det snart är vår. Allt för att våga hoppas på att våren och sommaren snart är här. Den här förjävliga vintern gör mig tokig. Det blir inte bättre av att ha haft sommar i en vecka, det gör bara längtan än större. Men snart, snart, får jag kasta av mig kläderna igen och bryta ut i en glädjedans och sång.

Eftermiddagssol och jag är förälskad. Kom igen, ni älskar henne lika mycket som jag va? Nu blir det restaurangchansen med donnan som väckte mig med något i stil med nile citys godmorgonhälsning. Ni vet, "Goooood morrrron god morrron!"

Jag orkar inte ens uttrycka känslan i att det skiljer 50 grader när man jämför med stället vi befann oss på i onsdags. Mödan att gå i kylan till konsum är inte värt besväret, men ändå nödvändigt. Jag sitter fortfarande utan någon röst, men inte längre med vänner som stryker mig på huvudet, vill kramas och erbjuder sig att göra te. Jag drömmer mig tillbaka till Puerto rico med hjälp av photoshop och njuter av varje sekund.

En utlandsresa senare och ett jobb rikare så tycker jag att fredag är det bästa som hänt mig! Nu är det bara photoshop som saknas och mitt liv är fulländat. Typ.

Tankarna snurrar runt att jag låg i poolen med solglasögon som gjorde hela min omgivning så underbar för bara ett dygn sedan. Nu huttrar jag i kylan och funderar över om det är verklighet att det kan vara så kallt? Det mest frustrerande är att inse att efter en vecka borta, där man hunnit bygga upp en helt ny och tillfredsställande tillvaro så kommer man hem till ingen skillnad alls än innan man for. Det är precis samma gamla Umeå, med precis ingenting alls som lockar. Det är aldrig förrän man lämnar stället som man inser att det bör göras oftare och kanske till och med permanent.

Sluter ögonen, som för att mötas av en svunnen tid där allt var bara bra. Doften som jag långsamt fyller mina lungor med finns fortfarande kvar i minnet, starkare än någonsin, och det slår mig av stolen rent ut sagt. Det är väl så självklart att saker aldrig kan vara som i drömmen, därför bör man lära sig njuta av eländet när det är som värst. För det viktigaste är trots allt att man har en jäkligt bra lägsta nivå, som David i Bounce skulle sagt. Med Gran canaria som lägsta nivå förstår man hur jävligt man har det.

Hörrni, vem var tjejen som satt två timmar och funderade över hurvida skorna hon testade passade eller inte? Skulle hon köpa dom, eller skulle hon leta vidare i samma takt som dom senaste 7 timmarna? Jo, just ja, det var jag. Och vad gör jag? Spontanköper en resa till Gran de la Canaria om cirkus precisus, 6 dagar. Vad sa jag, leva livet? Isabelle och Matilda, det är fina tjejer, arbetarklasstjejer. Fast dom har inge arbete längre då men. Ja, så nu är dom ju bara fina tjejer!

Ibland är det otroligt svårt att stå och vackla mellan att leva livet och att ha framförhållning. Men, tänker jag, är det någon gång jag ska leva livet så är det väl ändå precis just nu. Resten löser sig. För ofta vill jag tro att livsglädje är viktigare än allt. Framförhållning kommer väl med man, barn och villa antar jag?

Jag skulle kunna likna mina känslor med en fågelunge när denna lämnar boet på egna vingar för första gången. Jag är inte längre bunden till mitt lilla hörn i rummet, jag kan vara vart som helst, vart jag vill i hela världen. Jag pratar såklart dator. Min lilla älskling har kommit och jag hoppas att jag hädanefter slipper sitta och skrika "HOOORA" stup i kvarten för att tekniken krånglar. Än så länge har han varit fabulös!
Vi klickade direkt.

Har suttit och funderat, har suttit och klurat. Jag är faktiskt tvungen att bestämma mig och börja ta tag i saker om jag ska kunna komma dit jag vill. Därför har jag fixat och trixat hela dagen, gjort upp planer och känner faktiskt att jag tagit ett steg i rätt riktigt. Om än det inte är så mycket just nu, men jag hoppas på att detta ska hjälpa mig att komma någonstans på rätt väg.

Idag har jag dessutom umgåtts med min finaste julklapp denna jul. Här är han, jag kallar honom Gilbert ;