Trött, alldeles för trött. Trött på allt, allt och ingenting. Jag hatar att gå in halvhjärtat i saker, men det är precis det jag gör just nu. Halvhjärtat i allt. Jag vill brinna för saker, precis på samma sätt som jag brann för dans en gång i tiden. Min hjärna är inte kapabel till att lösa mina problem. Snart slår jag motvilligt tärning om min framtid.

När jag inte vill fokusera på något nödvändigt, så vänder jag all min uppmärksamhet åt saknaden av min älskling. Hon är på vildmarksläger i norr på obestämd framtid och jag känner ständigt att något saknas mig. Det är hon, med glimten i ögat. Jag smider planer på hur jag ska kunna få tid att ha henne här hos mig igen. Jag saknar någon att sparka på i sömnen, någon att gå i höstmörkret med, och någon att kramas med framför skärgårdsdoktorn. Men mest av allt saknar jag nog någon som bär runt på grisen som nuförtiden ligger livlös här på mattan. Vi hade ett så perfekt liv. Jag, selma och grisen. Vi var ett drömlag.

Filmen, som för övrigt är en barnfilm, har rullat fem gånger om idag. Jag kan för tillfället identifiera mig med min liksom röriga och förfallande lägenhet. Det känns egentligen ganska skönt att lämna den om tre veckor. Lämna balkongen med utsikten över gubbe, och det känslosvall som överöser mig varenda gång jag blickar ut över den. Packa ner selmas gris som fortfarande står med trynet i matskålen, rulla ihop köksmattan som ändå aldrig går att dammsuga ren, och låsa dörren om alla stunder som blivit minnen här. Jag får helt enkelt släppa taget.

Har ju i böket och stöket helt glömt bort att presentera våran nya familjemedlem. Något jag borde gjort typ helst för en månad sedan, men bättre sent än aldrig. Numera finns det två fröken Jönsson i mitt liv. Här har ni henne, minstingen, Ines !