Det är någonting i den här luften, sensommar eller tidig höst-luften. Jag älskar sommaren och skulle göra allt för att den varade för evigt. Men det är någonting i luften. Det för mig tillbaka till gamla minnen. Minnen som, när dom är sådär efterkonstruerade som dom alltid tillslut blir, är fina. Också detta behov av att i någon form uttrycka alla känslor som forsar över mig i samma takt som höstluften. Men det finns inte ord, bara en liten klump i magen som växlar mellan att vara sådär efterkonstruerat fin och att vara lika jobbig som den en gång faktiskt var. Men det är något oerhört fint med det ändå. Att känna att man känner.

Det är lika jobbigt varje gång jag ska lämna ifrån mig henne, och det är väl inte så konstigt. Hon är ju så underbar, min lilla pärla.

Hjärtslitande att behöva skippa både partyhattarna och låtsasmustascherna som vi sett fram emot hela veckan. Det blev trots detta en lyckad kväll. För hur kan inte en kväll på Bettnäs bli lyckad? Det är ju trots allt utanför stan. Lägger man till kräftor, västerbottenspaj och pinnbröd måste det bli bra, och när vi dessutom slapp hitta ett lik vid strandkanten!