Har myst med och fotat sarahs lilla tjej i helgen.
Hon är så liten och söt, man vill nästan bara ta med henne hem.

Utsikten från mormor och morfars köksfönster är fantastiskt fin och får mig alltid att känna mig hemma.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit och iakttagit mönstret som skogen skapar på kullen. Speciellt har jag funderat över vad den lilla "ön" av träd har gjort för att få vara kvar när dom kapat resten (som nu iofs har växt ikapp en del sen jag var mindre).

Igår fyllde min fina mormor år, stort grattis!
Förra helgen var vi där både för att fira henne och lämna Selma i hennes och morfars händer igen. Det känns alltid lika tomt att lämna henne, men jag tror faktiskt både hon och dom stortrivs!