På tal om utelåsningen för några veckor sedan. På tal om att Isabelle var arg som en oxe. Jag tänkte visa hur denna ilska yttrar sig, och hur jag och Caroline försöker hantera den.

Jag ger er ; Hissdramat.

 

 

 

 

 

Jag kan inte komma på ett enda värdigt sätt att på något sätt yttra mig just nu. Allt är bara så jäkla fel. Hela världen vänds upp och ner när vissa inte längre får vara med. Livet ställs på sin spets. Mina tidigare tankar om att hela världen hänger på mina finals om två veckor känns så vidriga när det finns saker som är så himla mycket större. Det blir så påtagligt och skrämmande att livet är så skört, och det faktum att det verkligen inte är rättvist. Jag hittar inte ett enda passande ord för detta, men ikväll går alla mina tankar till dig som har lämnat. Det borde inte vart dig vi säger vila i frid till, inte än.

Okej, jag känner att röran i mitt huvud kräver lite utredning just nu. Men en obrukbar telefon hela dagen, och knappa tre veckor kvar till finals i princip alla kurser så är jag i position att vilja slita håret av mig. Och helst inte bara håret utan även själva skalpen. Jag försöker att intala mig själv att det är så fruktansvärt roligt att plugga för att jag ska få den energin som behövs, men med teknikstrul, problem med att få hem saker man beställt som behövs till kurserna, tidspress och alldeles för höga krav så blir det övermäktigt. Jag vill helst bara lägga mig ner och ge upp. Nu finns dock inte utrymme för att ge upp, så det är bara sätta sig upp igen och ge sig fan på att klara detta. Hur jag ska lyckas klara detta är en annan fråga, men det hinner jag inte tänka på nu. Det får helt enkelt falla på sin plats under tiden. 

Alltså allvarligt talat, jag känner ingen som är dummare än jag. Så känns det i alla fall. Jag uppdaterar min telefon och ska då även välja ett lösenord till skärmlåset, vilket jag också gör. "Inte samma som till mitt bankkort, det är inte så smart" tänker jag och väljer en helt ny. Sparar, och i samma stund har jag glömt vad jag valt. Så här sitter jag nu, med en låst telefon och en vrede som är större än Katlas i bröderna Lejonhjärta. Tur att jag i vart fall redan ställt larmet till imorgon tänker jag, då jag inte kan ändra det så lär jag även bli väckt kl 06.45 hela helgen..

Förutom att vi är en man kort här så är detta nog det närmaste jag kan komma att visa en typisk middag i vår lägenhet. Ja, med undantaget att vi oftast inte lagar mat tillsammans. Men när vi gör, så ser det ut något i stil med detta. Min familj.

 

 

Original Video - More videos at TinyPic

Medan jag väntade på Issa idag utanför Ralphs hade jag köpt en kaka. Så jag satte mig i ett hörn där vi alltid ställer våra cyklar, detta hörn råkar också vara det hörn där alla uteliggare valt att hänga. I vart fall så öppnar jag kakförpackningen, vilket för övrigt är en sån där kaka som man egentligen vet att man inte ska äta men gör det ändå. Innehåller troligen inte ens spår av naturliga ämnen. Förbi spatserar en välkammad man, precis när jag tryckt in halva kakan i käften så säger han "hi how are you?". Jag försöker få fram något i stil med "fine" men liknar troligen mest en grimascherande hamster i hamstrande stund. Så jag försöker istället le åt honom, fortfarande likt en hamster. Han fortsätter gå men stannar tillslut och vänder sig om "are you okay?". I uteliggarnas hörn fick jag kvittot på att nej, där är det inte okej att sitta direkt på gatan och trycka i sig skräpkakor som om det vore den sista måltiden. "Mhmm..." och ett snett leende lyckades jag grina fram i vart fall.

Något jag märkt tydligare nu på senaste än kanske någonsin är hur mycket lugn jag besitter. Vissa saker som händer här påverkar mig inte ens i närheten av lika mycket som mindre saker skulle gjort på hemmaplan. Eller det påverkar mig nog i princip lika mycket, men jag har en helt annan distans till det här. Detta trots att man skulle kunna tro att när det är så mycket förändring runt mig så skulle minsta lilla kunna rubba det sköra korthuset. Men det är kanske så att ju fler tankar som slåss om min uppmärksamhet, ju mindre vikt hinner jag lägga vid var och en. Det är precis som att när min omgivning är rörig så måste jag omedvetet kompensera upp det med ett inre lugn och när min omgivning är lugn så är mitt inre på helspänn. 

Herregud vad påtagligt det blir att man faktiskt inte är "hemma" när man här träffat folk hemifrån. Jag åkte iväg till några gamla vänner från Umeå i helgen, och på två sekunder kändes det som att jag inte längre befann mig i Californien utan i Umeå. Som att allt var som det skulle, så som det vart. Precis som en liten paus från allt som verkligen inte är som hemma här. Bitarna föll på plats, precis som när jag skypade med släkten i lördags. När morfar höll med om att han skulle starta en blogg och mormor berättade att de i sedvanlig ordning ätit älgkött till middag. Såklart. Jag börjar sakta men säkert inse att det blir ingen vanlig jul i år. Det blir inget älgkött och ingen tax som står med trynet i leverpastejen på köksbordet.

 

Taxen, som jag saknar så att det skär i hjärtat varenda gång jag tänker på.