Gårkvällen blev inte exakt som vi hade tänkt oss. Vi förberedde oss på en utekväll i vanlig ordning med allt vad det innebär. Vi kom hem klockan tre, lagomt upprymda över att få sova i våra sängar. Så blev det inte. Utelåsta, med två av våra roomies totaldäckade inne i lägenheten som inte hörde hur vi i tre timmar konstant ringde på dörrklockan och deras telefoner i ett. Har jag sagt att det är rätt kallt i Los Angeles på natten denna årstid? Här skulle svordomsvisan sitta på sin plats. Efter två timmars häckande i hissen, en skogstokig Isabelle och en sväng på mc donalds för nödproviant lyckades vi få tag på en vakt som hade nyckel till trapphuset. För en gångs skull var jag glad över att någon glömt låsa lägenhetsdörren. Tre timmar senare kunde sängen inte kännas skönare. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid ett rödljus påväg hem från skolan idag studerade jag en man i en blå audi utanför bussen. Endast baserat på ålder, klädval och bilmodell antog jag att det var en familjefar. Det som krockade med min första uppfattning av honom var hur han fiskade ut en kråka ur näsan på sig själv och sedan omsorgsfullt rullade den mellan fingrarna fram och tillbaka under hela tiden bilkön stod still. Han liksom nogrannt studerade den och såg ut att fundera över vad han skulle göra av den utan att komma fram till någon lösning. Jag funderade mest över om tanken aldrig slog honom att någon på den fullt trafikerade vägen kunde se den kostymklädde mannens arbete med kråkan. Jag såg aldrig hur han löste faktumet att han tillslut skulle bli tvungen att lägga händerna på ratten.

Ibland blir det extra tydligt för mig hur otroligt skönt det faktiskt är att ha flyttat ifrån allt som räknades som mitt liv och lämnat det där hemma. Självklart saknar jag ständigt mina nära och kära och den okomplicerade relationen man endast har med människor som man känt så länge och väl.

Men det finns något så fint med att börja om på nytt, med människor som inte kan min historia och inte påverkats av vänners vänner som redan har en uppfattning om mig. Det är en av få gånger man får möjligheten att från tomt ark få visa vem man faktiskt är, i nuet. Egentligen handlar det inte om andra utan om lärdomen man får om sig själv när allt faktiskt bara handlar om dig själv i nuet och inte vad andra säger till dig, om dig.

 

Eftersom att gårdagens uppstyrning av fotografering litegrann gick i stöpet så bönade och bad jag på mina bara knän tills jag fick Carro att göra om samma procedur idag. Till min glädje, för idag blev dom precis som jag hade tänkt mig igår. Glädjen som uppstår när ens vision tillslut fastnar på bild. Mission complete. Det är någonting alldeles speciellt med fönsterljus.

 

Beordrade Caroline att sminka upp sig med läppstift och puffa till håret, för idag skulle jag fota klassiska porträtt på henne. Spektaklet slutade med att solen nästan hade gått ner och vi fick hetsfotografera på balkongen istället för inomhus. Hur som så tycker jag att resultatet med den digitala kameran blev fina, hoppas med hela mitt hjärta att bilderna med den analoga ser hyffsat likadana ut. Spänningen med analogt är att man inte har en jävla aning om resultatet förrän man framkallat dom.

 

Jag vet inte vad det är som framkallar det, för i så fall hade jag gjort det konstant, men jag är nu inne i en sådan period då jag helt snöar in på foto. Det enda jag tänker på är att jag vill ut och fota, jag vill fota allt. Det är möjligt att det är alla foton vi får se på lektionerna, vissa är så fantastiska att jag vill hoppa upp ur stolen och göra en liten dans till dess ära. Att jag absolut inte hinner med att fota så mycket är kanske en bidragande orsak till att jag blir ännu mer sugen, men likså frustrerande. Imorgon ska jag i alla fall unna mig själv lite kvalitetstid med kameran. Och lite skolarbete. Punkt.

 

Livet är lustigt, det går upp och ner i så tvära kast att man ibland tappar andan. Hela denna vecka har varit som en lång inandning i väntan på helg. När man har så mycket i skolan som dessa dagar är det svårt att se ett slut. Om än det är foto jag läser så är det verkligen inte roligt när tiden inte räcker till. Men så kommer dom där stunderna som tar ner en på jorden och påminner en om hur bra allting är. I onsdags var vi på third street i Santa monica och fotade med klassen. I morgonsolen med kameran i handen var det omöjligt att inte andas ut och njuta av varenda sekund. Alla tankar på hur mycket plugg jag hade framför mig försvann och som så många gånger här insåg jag hur fint livet faktiskt är.

 

Som en strykrädd hund känner jag mig inför tanken på nålar av alla dess slag, och har så känt sen begynnelsen. Detta till trots har jag efter att gått runt alldeles för många år med tanken tagit tag i saken och varit hos tatueraren. Äntligen har jag min tanke på armen, och nu kommer det alltid vara vi. En ständig påminnelse till mig själv när än jag behöver det, att ingenting är konstant. Det känns så självklart när jag tittar på den, som om vi alltid känt varandra. Vi hör ihop, jag och infinity-symbolen.

 

Jag har troligen den finaste vän man kan ha, utan att på något sätt överdriva. Detta blir om möjligt mer uppenbart när jag flyttat så långt ifrån henne man kan komma. Små vardagliga saker som inte längre är möjliga ekar med sin frånvaro varenda jäkla dag. Att inte kunna ringa var och varannan timme, att inte kunna springa över och bli bjuden på te och en omgång skip-bo eller bara vetskapen att när än det skiter sig så skrattar hon med mig. För det är nog något av det jag saknar mest, våran väl utarbetade metod att hantera livsöden av alla dess slag.

 

Att hon nu ska sälja sin lägenhet som är bortskämt nära min känns sorgligt som få andra saker. Vetskapen att den troligen bästa eran i livet har passerat får ögonen att dränkas på mig. Jag har inte ens reflekterat över hur fint det är att vi varit grannar dom senaste åren. Det har varit en självklarhet såsom allt annat i ens vardag.

 

Men något som är finare än denna era är att jag vet att oavsett om det är flera hundra mil mellan oss eller femtio meter så finns hon fortfarande där som vanligt. Hon bör få all den cred hon är värd, för det finns fan inget finare för mig än vänskap som denna.

 

 

Original Video - More videos at TinyPic

Efter en vecka med ingenting annat än plugg tänker jag bryta av med en rejäl helg som inkluderar ingenting annat i pluggväg än fotograferingar. Och det kan jag utan att klaga leva med.

Vi börjar med en brunch med tjejerna!

 

Bilden visar annan brunch, annan helg, med endast en av tjejerna, och Venice då.

 

Jag har alltid varit den som tänkt och känt lite för mycket. Ibland känner jag så mycket att det inte går att känna ens en gnutta till utan att riskera att helt falla i bitar. Vi har så länge jag kan minnas legat i en konstant konflikt, jag och min känsla för att känna. Jag i min envisa kamp om att förtrycka allt vad kallas känslor, och känslans totala avsaknad av frånvaro.

 

Men idag, med alldeles för få timmars sömn i bagaget, för många och för svåra prov i omlopp och för få redbull i kylen för att egentligen kunna hålla mig på benen genom dagen. Idag känner jag ingenting. Det är tomt, blankt, som ett nyproducerat orört pappersark. Ekande tomt som i en nytömd, nystädat lägenhet redo för nästa hyresgäst. Just idag, när prestationen bör ligga högt över medel väljer tomheten att infinna sig. 

 

Ikväll ska jag ligga i en nybäddad säng och tomt stirra upp i ett vitmålat tak och tillåta mig själv att tänka och känna ingenting alls. Tills dess, redbull redbull också lite redbull.

 

Det finns någonting självklart i att förundras över personer som verkligen brinner för någonting. Jag vet nog ingenting jag tycker är vackrare än minen en människa får när dom pratar om någonting som upptar deras inre. Oavsett om det egentligen intresserar mig, så intresseras jag av kärleken gentemot vad än det må vara. Fashinationen jag har för människor med drivkraft och motivation nog att leva sina drömmar är svår att förklara, men den gör sig ständigt påmind.

 

En av mina fotolärare är en sådan människa. Ibland på svårtydd engelska med fransk brytning, men dock alltid med ett intresse som lyser upp hela klassrummet, förklarar han hur man i perfektion ska framkalla analoga fotografier eller hur fantastiska porträtt Richard Avedon tog. Av den anledningen blandat med min egen växande fashination över magin som finns i framkallningsprocessen, svävar jag alltid på moln hem från onsdagens sista klass. Bara denna klass gjorde flytten över atlanten värd sin möda.