När jag tänker tillbaka på förra hösten och hur jag hade svårt att förstå hur jag skulle få ihop allt mitt skolarbete faller nästan respekten för mig själv platt. Om jag hade fått vrida tillbaka tiden med vetskapen jag har idag om min arbetsbörda just nu vill jag bara skratta åt min stress. På ett eller annat sätt håller stressen mig pigg när jag borde vara helt uttömd på energi. Det är väl morgonen, när jag släpar mig upp ur sängen med nackspärr och att döma av mina roomies blickar ser ut som hej kom och hjälp mig, som är kritisk. Ändå är det när jag har som mest att göra som jag blir apatisk och handlingsförlamad. Hur som, det jag går igenom här hade jag aldrig fått uppleva på något ställe i Sverige. Det finns ingen kick större än den när du klarat utmaningar du aldrig trodde var möjliga. Låt mig säga det såhär, jag tror inte denna termin är möjlig att genomföra. Jag ber, helt oreligiöst, att kicken kommer till jul!

Jag tittar på min arm, försöker påminna mig om det jag försökte printa in i mitt tankemönster för ett år sedan genom att faktiskt tatuera in det. Det är idag, precis som då, och precis som så länge jag kan minnas, lika aktuellt. Allt förändas, hela tiden, jag kan inget annat göra än att följa med i händelseförloppet och se vart det leder mig. Jag försöker vara bekväm i att inte kunna kontrollera allt fastän det känns som att sitta i för trånga jeans och äta. Jag fick höra att genom vilken respons vi får på vårt agerande formas vårt beteende. Samtidigt som jag blir arg över dom som format mitt beteende, inser jag att jag lika mycket bör ha format deras. Ingen går obemärkt förbi i ett hav av möten. Efter en stunds fundering känns det skrämmande likt hunduppfostran.

Livet är allt bra lustigt, det förändras hela tiden och vi med det. Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det behöver inte betyda att det blir sämre. För några veckor sedan var jag övertygad om att jag visste vart livet förde mig, nu känns det mest som en bisarr förväntning om att allt föreföll sig som jag ville och trodde. Just nu vet jag inte alls vart jag kommer sluta, och som den analyseringsmänniska jag är så river detta ständigt i mig. Jag vill veta vart jag vill befinna mig den närmsta tiden och se fram emot det. Just nu trivs jag här och vill ej egentligen någonstans. Men livet lär nog ha en tvärvändning för mig inom nästa hörn, var så säker.

Idag berättade min fantastiska lärare, precis som oss andra i klassen litegrann om sig själv. Han berättade om sin utbildning och tiden där. Han berättade att han älskade skolan, och beskrev det som en period i hans liv som bara handlade om honom, där han fick vara självisk och låta allt kretsa kring honom själv. Det lät så fint och jag tänkte att det är precis så det ska vara. Denna höst ska endast handla om mig och mitt intresse. 

 

Denna höst kommer bli tung, jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot att utsätta mig för min största prövning hittills. Halva tiden blir jag så motiverad att jag glömmer allt runt omkring och vill gå in i en bubbla av konstant arbete, halva tiden går en kall kår längs ryggen och jag tvivlar på att det är möjligt att genomföra så mycket på så kort tid. Framåt jul lär jag upptäcka om det lyckades eller ej. Till dess, håll tummarna!