Det har gått snabbt mellan högt och lågt i veckan, ena stunden drömmer jag om växthus och körsbärstomater och nästa hur jag ska kunna jobba som fotograf, följt av långa diskussioner om hurvida jag bör ha en bild till min framtida hemsida i svartvitt eller färg för att bäst illustrera mig själv och mina kunskaper. Imorse när jag i vanlig ordning lyssnade på morgonpasset till min morgonrutin så kom jag att tänka på hur olika och otroligt många förebilder jag har på olika plan. Låt mig lista en del.

 

David Druid, radiopratare i morgonpasset bland annat. Varenda morgon han är med känner jag att min enda mening med livet är att lyssna till honom. Inte för att han är oerhört klok, eller framgångsrik eller något, utan för att han är hutlöst rolig. Hans liv, och vilket sätt han ser på det och framförallt beskriver det får mig att vilja vara hans bästa vän.

 

Heidi Andersson, vän till familjen. Jag har alltid förundrats över hennes sätt att alltid få saker att hända. Jag känner inte en människa som har större drivkraft än henne. Det är något med att vara i hennes närvaro som gör att allt känns möjligt. Detta förundrar mig, fortfarande.

 

Moranne och Edge, klasskompisar, och så mycket mer därtill. Vår lärare hälsar alltid på oss som "hello gang!", och vi är verkligen det, mitt lilla gäng. Jag vet inte hur många timmar jag diskuterat om bilden är lite för grön eller ej, om jag gått för långt i retouchen, vilken brännvidd som är bäst för porträtt eller om man bör ha sin logo på bilden eller under. Jag kan namedropa så många fotografer som jag avgudar för deras arbete, men dessa två är mina absoluta förebilder. Vi gör allt tillsammans, vid varje utmaning står dom bredvid mig och hejar på, dom höjer mig och gör att jag varje dag vill utveckas. Jag har aldrig tidigare känt att jag haft så bra kompisar, som är på exakt samma plan som mig när det kommer till ett intresse. Vi är alla lika nördiga, och dom tröttnar aldrig på tjat om färgrymder eller fokuspunkter. Men mest av allt är dom oersättliga vänner som skrattar och gråter med mig.

"There is nothing that you can`t do something about emelie"

fick jag höra i början på helgen när vi pratade om min totala avsaknad av talang när det kommer till att rita och lite annat som oroat mig senaste tiden. Dom orden har liksom legat och grott i mitt huvud hela helgen. Det är så himla sant, och jag tänker att jag ska bära med mig det denna termin som en liten påminnelse till mig själv när jag bara vill ge upp.

När tankarna slåss om uppmärksamhet och ingenting praktiskt hindrar sinnet att ge dem uppmärksamhet så slås jag totalt ur balans och hamnar i en spiral av tänk om och bara inte. Efter 2 månader i ett tillstånd av total tristess är känslan av att börja skolan igen obeskrivlig. Jag tror på riktigt inte att jag någonsin vart lyckligare över ett slut på semester eller lov tidigare. Det ska väl vara skönt med ledighet, men tacka vet jag en mening med vardagen. Jag kastas nu som vanligt mellan högt och lågt, och är överexhalterad och skräckslagen omvartannat. Jag tror aldrig att jag varit så inspirerad någonsin förut, det finns så himla mycket där ute att lära sig och jag inser att jag vill kunna allt. Min kamp just nu är att försöka hålla mig på rätt sida av den hårfina gränsen till att bli nedslagen istället för upprymd. Då jag tar fler art kurser än foto denna terminen lär det bli lika lärorikt som prövande att försöka hålla min perfektionistiska hjärna i shack.