Den värsta känslan jag vet är ånger. Den slår sorg, rädsla, krossat hjärta, allt! Den sitter där som en liten herr Knut på axeln och skrattar mig i örat dag ut och dag in. Visst, med månader ((dagar räcker inte)) blir rösten en aning svagare, men den säger fortfarande samma sak. "Emelie, det där va jävligt dumt gjort va?".. Tack knut, jag vet, och jag vill inte höra det en gång till. Det hjälper inte att påminna mig själv om att det inte tröstar någon att ångra saker. Knut sitter där ändå. Dag ut och dag in. Flåsar mig i nacken. Nu är jag less på honom. Imorgon ska jag skriva ner det jag ångrar mest, detaljerat på en lapp. Så detaljerat att det skär i hjärtat av att bli påminnd. Sen ska jag riva sönder lappen i pyttebitar, och gräva ner varenda flisa på husknuten. Jag hoppas att det leder till en gravsten med Knuts namn på och en fri axel.