Jag tycker egentligen inte att födelsedagar är så speciella, det är dagar som precis alla andra i raden. Att fylla år på andra sidan atlanten är väl inte så annorlunda jämfört med hemma, men ändå saknar jag lite den här grejen med att bjuda släkt och vänner på fika. Det hör liksom till att mormor kommer och hälsar på när jag fyller år, så har det alltid vart sen jag var liten. Minns speciellt när jag fyllde kanske 9 år. Det regnade och det var jag lite bitter över (så bitter man som 9åring kan vara), men jag cyklade allt vad jag bara orkade hem och hoppade in genom dörren för att jag visste att mormor var där. Jag fick en sköldpadda, med små sköldpaddsungar i magen, och beiga mjukisbyxor som jag använde ända till den dagen mamma skämdes över att jag valde att bära så slitna byxor på kalas. Men med 56 dagar kvar till hemresa känns det ändå okej, och jag firar i ensamhet med fryspizza och finn crisp.

Om 56 dagar och fyra flyg står jag på norrländsk mark igen!

 

Såhär fin är ändå min dag på min gata!

 

I åtta dagar har min mor och morbror vart här I Los Angeles och hälsat på mig och staden. Jag har vallat dom runt staden och visat lite av varje. Jag och Markus gjorde oss varsin tatuering och köpte oss varsin hatt. Det har vart otroligt härligt att ha dom här och få lite av Umeå tillbaka. Då det nu bara är mindre än 2 månader kvar till jag åker hem så kändes det inte alltför tungt att vinka av dom i fredags. Passande nog slog febern till när dom åkte och den produktiva helg jag planerat in med läxor blev istället Rena rama rolf och sömn. Nu väntar tre intensiva veckor då jag ska plugga allt vad jag bara har innan Kajsa och Annalotta anländer!

 

I fredags åkte jag och Jessica till Downtown för att fota och strosa. Downtown är nog utan tvekan mitt favoritställe i denna stad att fota på. Jag älskar miljön. Det må vara mer osäkert än andra ställen och mer skumt folk, men det är så himla fint! Kontrasten mellan denna storstadsmiljö med alla fina byggnader och träden som liksom är inpressade där emellan är något jag faller handlöst för. Det kan vara därför jag så blint strosar runt med ett leende och glömmer bort att ha ett hårdare grepp om väskan än i Marinan.