Bländad

Att vakna på morgonen, blicken i taket, och inte vilja gå upp och göra dagen. Att bara vilja somna om. Somna om och vakna upp en dag då allt känns bra igen. Det enda som kan ändra på känslan är tid. Det är en plåga att jobba med tiden som enda lösning. Jag vill alltid gå in och dra i små trådar som ändrar på helheten. När inget går att ändra på, det enda som finns att göra är att ändå kliva upp och göra dagen fast det känns som det sista man vill. Varje rörelse saknar liksom liv, stegen bort till toadörren är knappt steg, sättet att öppna köksluckorna på värker nästan i armarna. Minuterna eller timmarna på morgonen när det där taket bländar mig med sin kritvita nyans, den vita nyans som skriker liv, det liv som saknas i mina ögon.
Jag vill känna vilja igen.

Högt och lågt.

Det har gått snabbt mellan högt och lågt i veckan, ena stunden drömmer jag om växthus och körsbärstomater och nästa hur jag ska kunna jobba som fotograf, följt av långa diskussioner om hurvida jag bör ha en bild till min framtida hemsida i svartvitt eller färg för att bäst illustrera mig själv och mina kunskaper. Imorse när jag i vanlig ordning lyssnade på morgonpasset till min morgonrutin så kom jag att tänka på hur olika och otroligt många förebilder jag har på olika plan. Låt mig lista en del.
 
David Druid, radiopratare i morgonpasset bland annat. Varenda morgon han är med känner jag att min enda mening med livet är att lyssna till honom. Inte för att han är oerhört klok, eller framgångsrik eller något, utan för att han är hutlöst rolig. Hans liv, och vilket sätt han ser på det och framförallt beskriver det får mig att vilja vara hans bästa vän.
 
Heidi Andersson, vän till familjen. Jag har alltid förundrats över hennes sätt att alltid få saker att hända. Jag känner inte en människa som har större drivkraft än henne. Det är något med att vara i hennes närvaro som gör att allt känns möjligt. Detta förundrar mig, fortfarande.
 
Moranne och Edge, klasskompisar, och så mycket mer därtill. Vår lärare hälsar alltid på oss som "hello gang!", och vi är verkligen det, mitt lilla gäng. Jag vet inte hur många timmar jag diskuterat om bilden är lite för grön eller ej, om jag gått för långt i retouchen, vilken brännvidd som är bäst för porträtt eller om man bör ha sin logo på bilden eller under. Jag kan namedropa så många fotografer som jag avgudar för deras arbete, men dessa två är mina absoluta förebilder. Vi gör allt tillsammans, vid varje utmaning står dom bredvid mig och hejar på, dom höjer mig och gör att jag varje dag vill utveckas. Jag har aldrig tidigare känt att jag haft så bra kompisar, som är på exakt samma plan som mig när det kommer till ett intresse. Vi är alla lika nördiga, och dom tröttnar aldrig på tjat om färgrymder eller fokuspunkter. Men mest av allt är dom oersättliga vänner som skrattar och gråter med mig.

.

"There is nothing that you can`t do something about emelie"
fick jag höra i början på helgen när vi pratade om min totala avsaknad av talang när det kommer till att rita och lite annat som oroat mig senaste tiden. Dom orden har liksom legat och grott i mitt huvud hela helgen. Det är så himla sant, och jag tänker att jag ska bära med mig det denna termin som en liten påminnelse till mig själv när jag bara vill ge upp.

Äntligen lite balans i tillvaron.

När tankarna slåss om uppmärksamhet och ingenting praktiskt hindrar sinnet att ge dem uppmärksamhet så slås jag totalt ur balans och hamnar i en spiral av tänk om och bara inte. Efter 2 månader i ett tillstånd av total tristess är känslan av att börja skolan igen obeskrivlig. Jag tror på riktigt inte att jag någonsin vart lyckligare över ett slut på semester eller lov tidigare. Det ska väl vara skönt med ledighet, men tacka vet jag en mening med vardagen. Jag kastas nu som vanligt mellan högt och lågt, och är överexhalterad och skräckslagen omvartannat. Jag tror aldrig att jag varit så inspirerad någonsin förut, det finns så himla mycket där ute att lära sig och jag inser att jag vill kunna allt. Min kamp just nu är att försöka hålla mig på rätt sida av den hårfina gränsen till att bli nedslagen istället för upprymd. Då jag tar fler art kurser än foto denna terminen lär det bli lika lärorikt som prövande att försöka hålla min perfektionistiska hjärna i shack.

2014

Nytt år, nya tag. 2014 är över och trots att bloggen mest ligger på hyllan tänker jag att jag borde knyta ihop året precis som alltid.
 
Beskriv året med tre ord:
Upp och ner.
 
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jag fotade främlingar, jag tyckte det var jättejobbigt innan, men sen insåg jag att det inte alls var så farligt som jag tänkt i flera år. Det var ju faktiskt kul!
 
Vilket datum från 2014 kommer du alltid att minnas?
Hur mycket jag än tänker på det så tänker jag bara, jag kommer inte ihåg ett enda datum. Där är ett datum, men det suger jag gärna lite på i ensamhet.
 
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det finns så mycket som gjort mig riktigt glad, kan knappt räkna upp det. Det som gjort mig allra mest glad är alla otroliga människor jag lärt känna och kommit nära detta året. Blir helt varm av att tänka på det.
 
Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Alltså pengar är så oviktigt, men helt ärligt.. Pengar, jag sa det. För i detta landet, utan jobb, i behov av mycket teknisk utrustning, är det aldrig kul att kolla kontot.
 
Favoritprogram på tv?
Men givet, Gift vid första ögonkastet. Se alla där ute, se!
 
Bästa boken?
När man pluggar finns inget utrymme för att läsa. I somras tror jag att jag läste en bok, dessför innan var det förra jullovet. Jag minns att jag läste mycket, men vad det var är som bortblåst.
 
Bästa låten?
Milky chance - Stolen dance
 
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Alltså jag var ju på mitt jobb i exakt 4 veckor och 2 dagar i år, så jag räknar i skolan istället. Och där säger jag typ allt, min kunskap inom studiofotografering har gått från noll till att jag faktiskt känner att jag har rätt bra koll. Stort steg för mig, litet för människan.
 
Största framgång på det privata planet?
Jag lämnade för första gången något bakom mig som jag aldrig gjort innan. I och med det trodde jag först att jag skulle sluta andas och existera, men jag åkte istället tillbaka hit på stapplande ben och det resulterade i den bästa hösten i mitt liv. Jag andas idag in långa djupa andetag bara för att känna att jag lever, för ibland är det nästan overkligt hur glad jag är nu när jag tänker tillbaka på hur ledsen jag vart innan. Dessutom ändrades planen på att flytta hem till Sverige nu, och jag är kvar. Det är bra, det är fruktansvärt bra!
 
Största misstaget?
Att ej fota om bil uppgiften i skolan, jag vet att jag ej hade tid och att jag fick prioritera bort vissa saker, men ärligt. Det gnager i mig.
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, mycket gladare. Jag har varit ledsen också, men framför allt så mycket gladare.
 
Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och fotorelaterade saker. Och här tänker ni kamera, blixtar etc. Nej, Plexiglas, spritflaskor, skor etc är verkligheten. Props.
 
Vad fick dig att må bra?
Alla motgångar jag klarade av. Alla fina människor som skrattade med mig igenom dom.
 
Vem saknade du?
Min bästa kompis, min hund, min familj. Sverige som helhet många gånger, andra gånger verkligen inte.
 
Mest stolt över?
Hur mycket jag växt som människa, cliché jag vet, men helt uppriktigt och ärligt på samma gång.
 
Högsta önskan just nu?
Att 2015 överraskar mig med bara bra saker!
 
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Hmm, jag ska försöka leva mer i nuet.
(Obs, gäller ej skolarbete. Där bör jag försöka hålla tempot och vara före i tänket)
 
Vad skrattade du åt?
Förutom Rena rama Rolf, Playa del Sol och Svensson Svensson.. När Annalotta på ett matställe här sa "härliga bås" men jag och Kajsa hörde "härliga boys". Även när jag skulle fråga om julskinka fanns i det engelska språket. Jag hann inte ens tänka "Christmas pig" innan tårarna sprutade och jag inte fick fram ett ord på 5 minuter.
 
Vad grät du till?
När dom gick ur buren i Musikhjälpen. Sverige är så fantastiskt ibland, fina fina Sverige. Jag är aldrig så stolt svensk som under musikhjälpen.
 
Dina planer för 2015?
Lista ut planen efter detta, dvs Santa Monica College.

Nostalgitripp

Morgonen är den mest kritiska tidpunken för mig, jag blir allt som oftast fruktansvärt nostalgisk och har svårt att koncentrera mig. Idag var en morgon i raden av dessa. I fredags natt regnade det här, jag vet inte om jag behöver säga hur sällsynt det är. Jag tror att det var den utlösande faktorn som behövdes för att jag skulle sakna den svenska hösten extra mycket. Jag har en konstig förmåga att alltid vilja bre på saknad extra mycket, lite som för att plåga mig själv lite extra. Ju mer det skär i hjärtat desto bättre. Imorse var luften sådär krispigt höstig som den blir efter regn, och jag var bara tvungen att spela låtar som jag förknippar med svensk höst i hörlurarna medans jag promenerade till cvs. Sedan var jag bara tvungen att klicka in på instagram konton som innehöll höstbilder. Sedan var jag bara tvungen att sätta mig på balkongen i skuggan utan tjocktröja för att få frysa litegrann. Sedan var jag bara tvungen att tänka på hur mycket jag ville höststäda min lägenhet i Umeå. Långsamt kunde jag börja lyssna på lite nyare musik, alltmedan luften blev varmare, och sluta föreställa mig gula löv och frostfyllda tidiga sverigemornar i mössa och lovikavantar. Alltmedan dagen går accepterar jag mer och mer att jag ej är i Sverige, och i slutet av dagen då jag älskar LA som mest, går jag och lägger mig för att vakna till en ny nostalgitripp. Men misstolka mig rätt, jag vill inte hem. Större delen av dygnet är jag mer än nöjd med vart jag är.

Den obekväma bekvämligheten.

Jag pratade med Martina på telefon idag, något som behövs med jämna mellanrum. Det pratades vitt och brett om vilken maträtt som ser bäst ut på bild även om den är kall, när vi kommer ses igen och vilka fraser hon lärt Tim på svenska. Sedan pratade vi om hurvida jag ska åka hem till Sverige eller inte. Det är så fruktansvärt svårt att ta i frågan hur det känns att flytta hem igen med människor som ej lämnat, men med personer som gjort det faller bitarna på plats, förståelsen är slående. Jag har en tung känsla av att där inte finns något att flytta hem till. Samtidigt känner jag mig mer hemma i denna stad än jag nog någonsin gjort innan. Det är så skönt när någon förstår, alltså verkligen förstår. Det är någonting med meningen "flytta hem" som ger mig kalla kårar, jag ser mig själv trampa runt i samma hjulspår som för flera år sedan, spår som jag tagit mig ur här. Det är någonting som växer i en av att vara i en ny miljö, alla mina rädslor behöver övervinnas här, och det gör dom dagligen. I Umeå behöver jag inte utmanas. Jag faller in i bekvämligheten, den obekväma bekvämligheten.

Framsteg.

Denna eftermiddag har jag spenderat i Venice med två klasskompisar i jakt på porträtt till vår klass. Det är så oerhört mycket lättare att lämna sin comfort zone och fota främlingar när man gör det i grupp. Jag är så omättligt glad över att jag faktiskt har så härliga kompisar i klassen, det gör all stress så mycket lättare att hantera. När vi gick åt varsitt håll gjorde jag en snabb vända på third street. Så mindes jag plötsligt min andra dag här i höstas, då jag var just där. Folksamlingen fick mina tårar att trängas bakom ögonen och strupen att snöra ihop sig. Den ensamhet jag kände just då var så påträngande och otäck att jag var redo att boka första flygbiljett hem. Nästan två månader senare går jag med lätta steg gatan fram, ler åt tanken av att jag har insett att jag är allt annat än ensam och vill inte tänka tanken på att åka hem, vad nu ordet "hem" är värt. Jag är som nyförälskad i denna stad, jag har återupptäckt fina vänskaper och jag tror på allvar att jag är lycklig igen. Peppar peppar.

kick

När jag tänker tillbaka på förra hösten och hur jag hade svårt att förstå hur jag skulle få ihop allt mitt skolarbete faller nästan respekten för mig själv platt. Om jag hade fått vrida tillbaka tiden med vetskapen jag har idag om min arbetsbörda just nu vill jag bara skratta åt min stress. På ett eller annat sätt håller stressen mig pigg när jag borde vara helt uttömd på energi. Det är väl morgonen, när jag släpar mig upp ur sängen med nackspärr och att döma av mina roomies blickar ser ut som hej kom och hjälp mig, som är kritisk. Ändå är det när jag har som mest att göra som jag blir apatisk och handlingsförlamad. Hur som, det jag går igenom här hade jag aldrig fått uppleva på något ställe i Sverige. Det finns ingen kick större än den när du klarat utmaningar du aldrig trodde var möjliga. Låt mig säga det såhär, jag tror inte denna termin är möjlig att genomföra. Jag ber, helt oreligiöst, att kicken kommer till jul!

ingen kommer undan.

Jag tittar på min arm, försöker påminna mig om det jag försökte printa in i mitt tankemönster för ett år sedan genom att faktiskt tatuera in det. Det är idag, precis som då, och precis som så länge jag kan minnas, lika aktuellt. Allt förändas, hela tiden, jag kan inget annat göra än att följa med i händelseförloppet och se vart det leder mig. Jag försöker vara bekväm i att inte kunna kontrollera allt fastän det känns som att sitta i för trånga jeans och äta. Jag fick höra att genom vilken respons vi får på vårt agerande formas vårt beteende. Samtidigt som jag blir arg över dom som format mitt beteende, inser jag att jag lika mycket bör ha format deras. Ingen går obemärkt förbi i ett hav av möten. Efter en stunds fundering känns det skrämmande likt hunduppfostran.

I´ll sing the blues if I want.

Livet är allt bra lustigt, det förändras hela tiden och vi med det. Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det behöver inte betyda att det blir sämre. För några veckor sedan var jag övertygad om att jag visste vart livet förde mig, nu känns det mest som en bisarr förväntning om att allt föreföll sig som jag ville och trodde. Just nu vet jag inte alls vart jag kommer sluta, och som den analyseringsmänniska jag är så river detta ständigt i mig. Jag vill veta vart jag vill befinna mig den närmsta tiden och se fram emot det. Just nu trivs jag här och vill ej egentligen någonstans. Men livet lär nog ha en tvärvändning för mig inom nästa hörn, var så säker.

Självisk.

Idag berättade min fantastiska lärare, precis som oss andra i klassen litegrann om sig själv. Han berättade om sin utbildning och tiden där. Han berättade att han älskade skolan, och beskrev det som en period i hans liv som bara handlade om honom, där han fick vara självisk och låta allt kretsa kring honom själv. Det lät så fint och jag tänkte att det är precis så det ska vara. Denna höst ska endast handla om mig och mitt intresse. 
 
Denna höst kommer bli tung, jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot att utsätta mig för min största prövning hittills. Halva tiden blir jag så motiverad att jag glömmer allt runt omkring och vill gå in i en bubbla av konstant arbete, halva tiden går en kall kår längs ryggen och jag tvivlar på att det är möjligt att genomföra så mycket på så kort tid. Framåt jul lär jag upptäcka om det lyckades eller ej. Till dess, håll tummarna! 

.

Tankarna snurrar runt allt som kunde sagts och gjorts som jag förstår inte skulle kunnat ändra på helheten men ändå inte tror en sekund på. Jag tänker att jag kanske ska duscha men avfärdar tanken i samma sekund, för vad skulle det göra för skillnad? Mamma sa att detta bara är ett luftslott som försvann, men den enda association jag kan göra är till wallander, för visst hette en av filmerna det? Luftslottet som sprängdes.

Hemmaplan.

Befinner  mig på hemmaplan och allt är som det ska vara. Min lägenhet luktar hemma (och skurmedel, ja jag har fått tillbaka min besatthet av att skura golv), och jag får umgås med mina nära och kära hur mycket jag vill. Dubbla känslor överöser mig dagligen. Jag är så himla glad att vara hemma, det går inte beskriva i ord. Men ingenting är som i Los Angeles, vardagen här är minst sagt vardag. Jag önskar att jag kunde ta det bästa med los angeles hem, jag önskar att jag kunde ta hem allt fint att fota, jag önskar att jag kunde ta med skolan hem. För hur mycket jag än försöker så får jag inte ut någon stimulans av jobbet. Inga utmaningar som fullständigt knockar mig och efteråt får mig att känna mig levande. Detta skall lösas, och det efter min sista termin i min andra hemstad!
 
Jag öppnade ikväll datorn som har fått vila i sommar, och hittade bilder från terminen. Mina fingrar kliar, en dag kvar på jobbet och sen ska kameran upp igen!
 
 
 

fjäderlätt

Jag pratar oftast väldigt lite, men tänker alldeles för mycket. Inte när det kommer till nonsens, där kan jag prata i evigheter. Men när det kommer till saker som bör sägas. Därför är det ofta som att det ligger kvar hos mig istället, och jag kan inte vara sådär fjäderlätt lycklig som jag kanske annars skulle vara. Jag tror att det är därför jag saknar min bästa vän som mest, för hos henne kan jag ventilera allt allt allt. Efter denna ventilation känns allt lättare, och jag säger oftast hejdå lite lättare i sinnet än innan. Det behövs liksom någon som kan instämma i allt och som man tillsammans med kan vara överens om att det jävliga är jävligt, och det bra är toppen! När jag kommer hem ska jag ventilera ut detta året och flyga genom sommaren!

RSS 2.0