En blandning av saknad, lättnad över att ha lämnat och förvirring inför det nya fyller mina tankar. En rädsla av att vara precis som alla andra är skrämmande påtaglig. En liten pust av en välbekant doft drar förbi lite nu och då utan något ursprung och rör om i mina känslor. Jag funderar länge på om ursprunget kan vara mitt undermedvetna. Vad vill det i så fall säga mig med denna återkommande påminnelse om det omöjliga?