Sluter ögonen, som för att mötas av en svunnen tid där allt var bara bra. Doften som jag långsamt fyller mina lungor med finns fortfarande kvar i minnet, starkare än någonsin, och det slår mig av stolen rent ut sagt. Det är väl så självklart att saker aldrig kan vara som i drömmen, därför bör man lära sig njuta av eländet när det är som värst. För det viktigaste är trots allt att man har en jäkligt bra lägsta nivå, som David i Bounce skulle sagt. Med Gran canaria som lägsta nivå förstår man hur jävligt man har det.