Jag slumrar till, och hör hur min lillasyster lyckligt jollrar samtidigt som hon demonstrerar för mig hur man ska styra en barnvagn. Vi står på en gräsmatta vid en sjö, i alldeles perfekt augustisol. Det enda som går att klandra är att det inte är min bästa kompis, utan någon i sammanhanget, alltså livet, helt irrelevant person, som svarar i andra änden när jag ostoppbart berättar om hur fina småsyskon jag har. I samma stund som jag vaknar till igen slår tanken mig än en gång att jag fortfarande inte riktigt förstår att jag är den som bär ansvaret för att min lillasyster försummas möjligheten till en värdig kontakt med sin storasyster, och framförallt min egen chans till kontaken jag vill ha med mina småsyskon. Med sanningen i vitögat somnar jag ikväll med min lillasyster och hennes barnvagn på hornhinnan.