Med endast två veckor kvar i skolan innan jullov är det som ett en bomb ligger och tickar i magen på mig, den bara väntar på att få explodera i frihet. Det känns overkligt att det var snart fem månader sedan jag lämnade Umeå. På samma gång känns det som att jag varit här så mycket längre, som att jag känt människorna omkring mig så mycket längre. Det är konstigt hur saker och ting blir ens vardag utan att man knappt funderar över det. Så, jag tänkte försöka sammanfatta min vardag på något sånär begripligt sätt, för det har jag faktiskt inte gjort.

 

Jag vaknar på morgonen, precis som hemma, ingen sovmorgon. Cyklar till bussen som tar mig till skolan, där jag hänger olika länge beroende på dag. Jag tar många roliga kurser, några mindre roliga, precis som det ska vara. Jämfört med mitt jobb hemma så är skolan mycket mer utmanande, man tvingas hela tiden ta ansvar och lägga ner sin själ i allt. Men det var precis därför jag sökte mig bort från dosen. Jag visste kanske inte hur jobbigt jag skulle tycka att det var, men samtidigt så gör jag det för min egen skull och inte för någon chef. Det låter klyshigt, men jag har på vägen lärt mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar som jag aldrig skulle kunna göra på hemmaplan. Det största den här resan har lärt mig är att behålla lugnet oavsett om man inte har koll på saker runt omkring, saker löser sig. Det löser jag, ingen annan, utan jag. Med tiden. En sak i taget löser helheten.

 

Och, en bild från mörkrummet jag spenderar en hel del tid i. Fast här upplyst då.