Mitt i förmiddagskaffet och philadelfia-analysen ringer det på dörren och söndagsfriden rubbas.
Jag tror aldrig jag sett matilda med detta ansiktsuttryck förr!

Blir lite varm i hjärtat av att titta på den här bilden på mormor i hennes kök.
Visst är det väl himla fint va? Fina mormor.

Det ser nästan ut som att det är jag som fått barn med alla bebisbilder nu, men hon är ju så himlarns söt!

Är tvungen att visa några fler på fina tjejen.
Och jag älskar fingrar, dom är så gudomligt fina och uttrycksfulla!

Har myst med och fotat sarahs lilla tjej i helgen.
Hon är så liten och söt, man vill nästan bara ta med henne hem.

Utsikten från mormor och morfars köksfönster är fantastiskt fin och får mig alltid att känna mig hemma.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit och iakttagit mönstret som skogen skapar på kullen. Speciellt har jag funderat över vad den lilla "ön" av träd har gjort för att få vara kvar när dom kapat resten (som nu iofs har växt ikapp en del sen jag var mindre).

Igår fyllde min fina mormor år, stort grattis!
Förra helgen var vi där både för att fira henne och lämna Selma i hennes och morfars händer igen. Det känns alltid lika tomt att lämna henne, men jag tror faktiskt både hon och dom stortrivs!

Jag saknar 2009, det gör jag. Jag saknar det jag önskade bort då, arbetslöshet och ovisshet. Allt låg för mina fötter. Framförallt saknar jag allt flams och trams med matilda, och all kreativitet jag bar på. Where are you?
Snart är det nyår, nytt år - nya möjligheter. Snälla låt något nytt komma med detta årskifte.

När jag slog upp ögona imorse hade det snöat, som jag har väntat på första snön!

Inatt drömde jag att denna dam iförd krigarprinsessutstyrsel högg av mina fingrar med ett svärd. Det var fruktansvärt. Hon som aldrig verkar äga en ond tanke! (möjligtvis när jag spökar ut henne på detta vis) 

Jag har spöken här, så verkliga att jag måste sova på Matilda och Sebastians soffa.
Sen har jag alltid undrat om jag kan ha rött hår, nu vet jag.
Eller vet och vet, jag har det oavsett.

Jag har en otrolig förmåga att alltid förutse förlust snarare än vinst, jag har redan bearbetat förlusten och nästan gått vidare innan den ens nått mig. Därför testar jag något nytt nu. Istället för att förbereda mig på något av dom överhuvudtaget, så fokuserar jag på att inse att styrkan i att kunna hantera vilket av dom det än kan tänkas bli finns. Det borde placera mig mer i nuet va?

Söndag, härliga söndag. Varför måste det alltid bli måndag..?

Satt och tittade igenom lite gamla bilder och hittade några fina från förra året. Samtidigt insåg jag hur otroligt mycket jag saknar denna pärla, sofia! Det pirrar nästan lite i magen när jag tänker på hur roligt vi hade när vi började hänga i ungdomens dagar. Jag minns alla kvällar jag vinkade av henne när hon cyklade hem i snön, minutrarna efter att hon pratat i sömnen på mitt rum. Det var bland annat något om att träffa darin i paradiset, eller paradisbadet.. För denna donna kan somna lika lätt som jag, överallt. Kom hem till umeå min vän!!

Det känns lite som att jag har alla alldeles för långt ifrån mig, och idag släppte jag också iväg selma. Det känns i hjärtgropen. Det är då tur att jag har någon i närheten, typ hon här. Lagomt långt ifrån mig, 50 meter.

I helgen ska jag krama denna donna tills hon kräks.
Hon ser så fridfull ut, nästan som en död snövit.

Med gamla t.i. som inspiration tvingade jag ut Kajsa till betongen. Ja, hon är lika hårdhudad som hon ser ut, ler oftast aldrig. Det här är en tjej med karaktär.

Det är någonting i den här luften, sensommar eller tidig höst-luften. Jag älskar sommaren och skulle göra allt för att den varade för evigt. Men det är någonting i luften. Det för mig tillbaka till gamla minnen. Minnen som, när dom är sådär efterkonstruerade som dom alltid tillslut blir, är fina. Också detta behov av att i någon form uttrycka alla känslor som forsar över mig i samma takt som höstluften. Men det finns inte ord, bara en liten klump i magen som växlar mellan att vara sådär efterkonstruerat fin och att vara lika jobbig som den en gång faktiskt var. Men det är något oerhört fint med det ändå. Att känna att man känner.

Det är lika jobbigt varje gång jag ska lämna ifrån mig henne, och det är väl inte så konstigt. Hon är ju så underbar, min lilla pärla.

Hjärtslitande att behöva skippa både partyhattarna och låtsasmustascherna som vi sett fram emot hela veckan. Det blev trots detta en lyckad kväll. För hur kan inte en kväll på Bettnäs bli lyckad? Det är ju trots allt utanför stan. Lägger man till kräftor, västerbottenspaj och pinnbröd måste det bli bra, och när vi dessutom slapp hitta ett lik vid strandkanten!